Trodde jag skulle få hjälp…..

Jag skulle äntligen få kontakt med psykiatrin idag men i sista minuten så ringde dem och bokade om min tid till imorgon. Att få det beskedet kändes som ett enormt bakslag för mig och min ångest har varit skyhög idag på grund av det beskedet. Så nu ligger jag här igen… I sängen och känner som om jag är i upplösningstillstånd och känner att jag inte har någon att prata med. Min familj sitter i rummet sidan om men de förstår inte att en så simpel sak som att koka pasta är enormt svårt för mig just nu. Och jag känner då att det är något jag måste göra som då slutar i att jag ligger här och inte vet vad jag ska ta mig till. Hoppas på att jag verkligen får komma på det besöket imorgon och att de inte bokar om igen för om de gör det så vet jag inte vad jag kommer göra.
Är så utmattad av att må såhär, vill bara att bli bättre.

Hur har det gått för dig?

Jag fick träffa psykologen igår men enbart i 30 minuter vilket jag tyckte kändes märkligt med tanke på att det var första besöket. Tanken var efter mötet att jag ska kunna klara mig själv i 3 veckor innan jag ska träffa psykologen och en ny läkare vilket jag inte gick med på då jag vet att jag inte kommer att klara av att vara helt själv utan stöd i 3 veckor så psykologen förlängde mitt kontrakt med det psykiatriska mobila teamet. Under mötet med psykologen så framkom inte heller vem som ska vara min fasta kontakt person på mottagningen så allt känns väldigt rörigt just nu för mig, men fick ett besked som jag ändå tror är det rätta och det är att dem kommer att skicka mig på en autism utredningen men vet inte hur länge Jag kommer att behöva vänta innan jag får komma dit. Allt känns fortfarande väldigt rörigt och jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det.

Låter jobbigt. Väldigt bra att du kunde säga ifrån när du inte trodde att du kunde vänta i 3 veckor på hjälp.

Mitt tips är att hellre överdriva än underdriva sina problem när man söker för psykiska problem, om det kan hjälpa något.

Tack. Ja, jag har också lärt mig att man måste överdriva vilket är väldigt sorgligt att man oftast inte får vård om man inte gör det.

Har haft problem med kronisk smärta i ca 13 år nu och oftast när jag åker in till akuten så tror dem att jag hittar på om jag inte överdriver eller berättar hela min sjukdoms historia från början till slut.

Tack för du tar dig tiden att svara. Det är skönt att man kan skriva att sig här och få ta del av alla kommentarer.

[Green Kadija]

Det låter bra att du börjat få hjälp iallafall! Vet din familj om hur du mår? Finns det någon du har berättat för hur det är för dig?

 

Ja dem vet om det. När jag nådde botten och blev inlagd så bodde jag 2,5 timme från dem men efter min utskrivning så valde jag att flytta tillbaka hem så just nu bor jag hemma hos min mamma igen under tiden som jag väntar på utredning och försöker få en stabilt mående igen. För som det är nu så är jag inte kapabel till att ta hand om mig själv och mina husdjur så det hjälper min familj mig med.

[Green Kadija]

Det låter ju väldigt fint att dom gör det, och det kanske också är precis det du behöver just nu? Vi behöver alla få utrymme att vara svaga och inte klara oss själva ibland! Och kom även ihåg att vi har en vårdgaranti i Sverige som säger att du ska få tillgång till vård inom 90 dagar, detta gäller även rörande NP-utredningar. När du stått i kö i 90 dagar kan du ringa och hänvisa till vårdgarantin (du kan behöva stå på dig men tjat lönar sig tyvärr i dessa fall) och då kommer du sannolikt få möjlighet att påbörja din utredning närmaste halvåret från det att remissen skickades!