Hem > Forum > Ångest > Träff hos psykolog

Träff hos psykolog

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hej allihopa! Jag är en tjej på snart 25 år som idag hade mitt första besök hos psykologen efter en lång väntan. Jag var hoppfull och förväntansfull innan, men samtidigt nervös och spänd. Efteråt känns i stort sett ingenting bättre, hon gav mig tips (som i mina ögon kändes som livscoach tips), saker som jag redan har hört och VET att jag bör göra något åt, men inte finner motivation till. Det var tips i form av andningsövningar via en app som hon visade mig, sömntips i form av att jag inte skulle kolla mobilen en timma innan läggdags, träningstips i form av att utföra mer yoga, mindfulness. Detta är saker som jag redan har förståelse för att jag bör utföra mer men behöver motivering till. Hon sa även olika diagnoser/symtom som jag troligtvis led av utifrån ett skattningsformulär som jag fått fylla i. Blev förvirrad över dessa tre och det kändes inte som att samtalet gav nånting alls. I slutet av samtalet (då hade vi dragit över 10 minuter) så frågade hon mig hur det kändes och jag började storgråta. Hon säger: ”Vad händer nu?” Denna fråga gjorde mig obekväm och sen frågar hon om jag vill göra en andningsövning, jag svarar nej och åker hem.

    Har känt mig tom hela dagen och kvällen. Fick även ett samtal från henne om vilka alternativ som finns att välja på (då hon ska sluta som psykolog där jag sökt hjälp). Jag fick beslutsångest och kände mig mestadels förvirrad. Den tiden jag fick var i oktober så nu ska jag jobba med en bok tills dess och fick ingen tid innan dess på grund av att det är fullbokat och folk har semester.

    Ska det vara såhär? Ska man behöva känna sig såhär nedstämd efteråt?
    Är det någon fler som kan relatera eller har några synpunkter på vad jag ska göra?

    Jag vet inte om jag klarar av att vänta ytterligare några månader, jag har bra vänner och familj runtomkring mig, men jag känner att jag inte vill ta ut allt på dem. Min vardag kraschar då jag har dessa mörka dagar..

    Åh, jag känner igen tomhetskänslan och det jag uppfattar som besvikelse efter ett möte du väntat på länge. Även om jag inte tycker att det ska vara så så är det nog inte helt ovanligt. Dels blir det en urladdning och dels är det där första mötet nästan alltid någon slags avstämning mer än hjälp. Sen verkar personen du träffade inte riktigt ha känt av varken din specifika kunskapsnivå sedan tidigare eller dina behov så bra heller.

    Jag kan inte säga att jag har så värst många goda råd, men tycker det är fint att du skriver hit. Kanske kan det vara skönt att göra det när det är jobbigt för dig, även i fortsättningen? Blir det väldigt jobbigt, läs: ännu jobbigare, så kontakta Självmordslinjen på chatt eller telefon – eller psykakuten om det är riktigt tufft för dig.

    Hej

    Det är svårt idag att få professionell hjälp och många mår dåligt idag. Jag tror ändå att du bör tala om för din familj och dina vänner hur du mår och våga ta hjälp av dem också. Att umgås med andra och dela sina problem med andra är det viktigaste.
    Nu vet jag inte hur dåligt du mår men du säger att Du har mörka dagar då din vardag kraschar och att du egentligen vet vad du behöver men behöver hjälp med motiveringen.

    Mitt råd är därför att du fokuserar på att klara det mest elementära som typ att bädda sängen, sova ordentligt, minst en promenad (hur kort den än är) om dagen och äta något sånär regelbundet. Men viktigast av allt att du umgås. Om din familj och dina vänner vet att du mår dåligt så kräver de inte att du ska vara underhållande. Att bara få vara del i ett sammanhang utan att behöva prestera kan vara nog så läkande.
    Och jag tror verkligen de vill veta hur du mår så att de kan stötta dig tillsammans. Tala om för dem hur du känner och hur det gick hos psykologen.

    Det finns även självhjälpsgrupper som en kan anmäla sig till och som träffas online. Självhjälpsgruppen Solkatten t ex. Då träffar man andra med liknande problem så en inte känner sig lika ensam.
    Sen får du inte tveka att ta kontakt med din vårdcentral igen och förklara att ditt samtal med psykologen inte ledde till något eller kontakta självmordslinjen.

    Varmt lycka till

     

    Hej allihopa! Jag är en tjej på snart 25 år som idag hade mitt första besök hos psykologen efter en lång väntan. Jag var hoppfull och förväntansfull innan, men samtidigt nervös och spänd. Efteråt känns i stort sett ingenting bättre, hon gav mig tips (som i mina ögon kändes som livscoach tips), saker som jag redan har hört och VET att jag bör göra något åt, men inte finner motivation till. Det var tips i form av andningsövningar via en app som hon visade mig, sömntips i form av att jag inte skulle kolla mobilen en timma innan läggdags, träningstips i form av att utföra mer yoga, mindfulness. Detta är saker som jag redan har förståelse för att jag bör utföra mer men behöver motivering till. Hon sa även olika diagnoser/symtom som jag troligtvis led av utifrån ett skattningsformulär som jag fått fylla i. Blev förvirrad över dessa tre och det kändes inte som att samtalet gav nånting alls. I slutet av samtalet (då hade vi dragit över 10 minuter) så frågade hon mig hur det kändes och jag började storgråta. Hon säger: ”Vad händer nu?” Denna fråga gjorde mig obekväm och sen frågar hon om jag vill göra en andningsövning, jag svarar nej och åker hem. Har känt mig tom hela dagen och kvällen. Fick även ett samtal från henne om vilka alternativ som finns att välja på (då hon ska sluta som psykolog där jag sökt hjälp). Jag fick beslutsångest och kände mig mestadels förvirrad. Den tiden jag fick var i oktober så nu ska jag jobba med en bok tills dess och fick ingen tid innan dess på grund av att det är fullbokat och folk har semester. Ska det vara såhär? Ska man behöva känna sig såhär nedstämd efteråt? Är det någon fler som kan relatera eller har några synpunkter på vad jag ska göra? Jag vet inte om jag klarar av att vänta ytterligare några månader, jag har bra vänner och familj runtomkring mig, men jag känner att jag inte vill ta ut allt på dem. Min vardag kraschar då jag har dessa mörka dagar..

    Vad tråkigt att du känner dig besviken efter besöket hos psykologen. <3 Jag kan relatera mycket till det du skriver. Min erfarenhet av psykologer är att de erbjuder ett standardutbud av behandlingar och standardiserade förslag på strategier för ångesthantering et c. Är man då en påläst och driven person som provat de flesta av förslagen så kan psykologen bli rätt handfallen. Om man inte blir hjälpt av detta standardutbud är min erfarenhet att det är bättre att gå på s.k. stödsamtal. Inom vården ges dessa oftast av en sjuksköterska eller en kurator, men stödsamtal går även att få på andra håll som t.ex. inom olika trossamfund. Jag går själv i samtal hos en diakon en gång i månaden och det har gett mig otroligt mycket! Jag vill vara tydlig med att diakoner inte ger någon behandling men de kan utgöra ett bollplank, vilket kan leda till att ni tillsammans hittar strategier som skulle kunna fungera för dig. Om du har någon psykisk sjukdom som du behöver behandling för, eller om du har väldigt mörka tankar, är det dock inom psykiatrin du ska söka hjälp.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.