När ingenting känns. Du kan le och skrattar men du känner inte glädje. Människor vilket man vill undvika så gott det går. Nu orkar jag inte umgås med någon. Jag sitter själv och dagar blir månader. Blev arbetslös i augusti. Men det är inte första gången jag känner så här, allt började för 4 år sedan. Allt blev svart. Hela mitt liv har jag gjort fel val, men ändå hållt mig på ytan. Jag har haft bra jobb, pojkvänner… Alla har varit fantastiska. Min familj är underbar. Jag har bott fint och haft fri vilja. Så jag ska inte klaga. Men ändå känner jag känslan av tomhet. Jag försökte ta mitt liv för tre år sedan, patetiskt försök hemma i min lägenhet. Jag tänkte att det skulle gå över, allt blir bra igen, jag kommer bli mitt glada spralliga jag igen. Nu sitter jag här och här inte blivit mig själv igen. Jag har stora skulder, vet inte ens hur my jet det är exakt. Ca 400000kr. Smålån här och där, då jag ändå tänkt att det inte spelar någon roll för jag kommer inte vara kvar så länge till. Vad är enklast tåget passerar precis där jag bor. En smäll och sen borta. Som ett trolleri. Eller klassiskt skära handederna och vänta in det hela… Men jag har alltid tyckt självmord är så fånigt egoistiskt. Då jag har haft vänner som gjort det valet och jag vet hur ledsen och arg jag blev. Men jsg är så trött, vill inte jobba, vill inte träffa nya mönniskor, jag vill bo varmt och fotogragera. Men då kommer man till att jag hatar mig självdelen. Finns ingenting på mig som jag tycker om. Och jag är inte så jävla bra på insidan heller. Så ja… Jag gör ingen nytta här. Jag vill slippa det här och orkar inte ta tag i allt för att det ska bli bättre heller då jag är körd för livet. 34år och helt värdelös.
