Stream of consciousness
-
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte leva och jag vill inte dö. Att utbilda mig känns omöjligt. Jag kan inte. Utmaningen är för stor. Jag blir mer och mer av en börda för varje dag som går förbi. Jag kan inte vara en så stor vikt på mina föräldrars axlar. Ingen energi. Trött hela tiden. Mitt rum känns som ett fängelse. Känner bara frihet när pappa har gått men inser då snabbt cellen bara blivit lite större.
Varför måste jag vara så rädd för att dö.
Jag tänker inte ens på tjejer längre. Det går ju inte. Jag hade inte vågat om jag hade fått chansen. Jag är för rädd. Jag är trött på det också. Önskar jag kunde råka gå på en rostig spik eller något så att jag får en dödlig infektion. Dagdrömde om att överdosa på heroin idag. Fentanyl är nog enklare nu när jag tänker på det. Vågar inte skära upp mina armar. Jag är inte rädd för droger så det hade nog funkat. Har ingenstans att hänga mig förutom i trappuppgången men fan också jag vill inte att barn ska se ett lik. Dessutom så är jag rädd för att någon ska fånga mig i akten.
Varför är jag oälskbar? Är det för att jag är så rädd? Allt jag någonsin drömt om är att få en kram från någon jag älskar och som älskar mig. Den värmen på nått sätt, det är kärnan i varje fantasi. Jag kommer att bli lurad och bedragen. Det är vad jag är övertygad om. Jag är inte värd nog att vara lojal till. Om män med högre status än mig blir behandlade som smuts så kommer jag bli överkörd. Gång på gång. Jag vill inte ha ännu mer ont än vad jag redan har. Så sitter jag här i min säkerhet. Måste ta slut på lidandet. HUR? Snart också. Kan inte bara sitta och vänta. Psykakuten är värdelös. Jag kan inte sitta där igen. Jag började lukta hemskt och hungern blev för stor. Stod inte ut med mig själv. Vill inte vara en börda heller pågrund av ciggaretteberoendet. Någon måste ju inskaffa packen. Jag är också rädd att jag ska få ett utbrott av ilska när jag mår så dåligt där inne. Hur orkar ni andra ha ögon på er? Jag förstår inte det. Sekunden jag tittar någon i ögonen så känns det som att jag vittnar något så bortom förståelse att jag måste titta bort. Det får mitt hjärta att bulta även nu när jag skriver. Mellanvården var trevligt dock. Oändligt med kaffe och mysiga boksessions. Småpratandet var jobbigt. Tungt och någon slags medlidande och förståelse av att ”du borde prata för att det är en del av din terapi”. Jag vet inte om jag log genuint eller för att försöka vara stark inför gruppen så att jag inte blev ett ankare som tyngde den redan tunga atmosfären.
Jag borde börja gå till biblioteket och läsa mina böcker där. Du luktar för äckligt och det kommer vara ögon överallt. Där började hjärtat bulta igen. Mina ben kommer att göra ont att gå dit och jag kommer bli svettig och äcklig på vägen. Jag hör inte hemma. Inget bibliotek. Jag behöver en cigg.
Vad hård du är mot dig själv, du är värdefull! Bara så du vet.
jag han berätta att jag byter kläder hundra tusen gånger kollar sminket kollar i spegeln- för att gå till affären.. jag känner mig äcklig ful och får panikångest inför vad folk ska tycka om mig.. inför att handla på en Ica affär liksom , vill bara säga med det att du inte är ensam och för att du ska känna dig lite bättre🙂
Har du nåt som du är bra på? Säg att du är bra på att spela piano tillexempel, utveckla då det så mycket som det går för att känna dig bra och duktig. Det är bättre än att fastna i negativa tankar om dig själv som inte stämmer! Jag gjorde så häromdagen och jag kände varför gör jag inte det här mer?? Istället för att ha negativa tankar och ångest och skit.. allt det försvann när jag höll på med min ”hobby”
Snälla berätta för nån om dina självmordstankar! Du är värdefull och säkert bra på hur många sätt som helst! Kram
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte leva och jag vill inte dö. Att utbilda mig känns omöjligt. Jag kan inte. Utmaningen är för stor. Jag blir mer och mer av en börda för varje dag som går förbi. Jag kan inte vara en så stor vikt på mina föräldrars axlar. Ingen energi. Trött hela tiden. Mitt rum känns som ett fängelse. Känner bara frihet när pappa har gått men inser då snabbt cellen bara blivit lite större. Varför måste jag vara så rädd för att dö. Jag tänker inte ens på tjejer längre. Det går ju inte. Jag hade inte vågat om jag hade fått chansen. Jag är för rädd. Jag är trött på det också. Önskar jag kunde råka gå på en rostig spik eller något så att jag får en dödlig infektion. Dagdrömde om att överdosa på heroin idag. Fentanyl är nog enklare nu när jag tänker på det. Vågar inte skära upp mina armar. Jag är inte rädd för droger så det hade nog funkat. Har ingenstans att hänga mig förutom i trappuppgången men fan också jag vill inte att barn ska se ett lik. Dessutom så är jag rädd för att någon ska fånga mig i akten. Varför är jag oälskbar? Är det för att jag är så rädd? Allt jag någonsin drömt om är att få en kram från någon jag älskar och som älskar mig. Den värmen på nått sätt, det är kärnan i varje fantasi. Jag kommer att bli lurad och bedragen. Det är vad jag är övertygad om. Jag är inte värd nog att vara lojal till. Om män med högre status än mig blir behandlade som smuts så kommer jag bli överkörd. Gång på gång. Jag vill inte ha ännu mer ont än vad jag redan har. Så sitter jag här i min säkerhet. Måste ta slut på lidandet. HUR? Snart också. Kan inte bara sitta och vänta. Psykakuten är värdelös. Jag kan inte sitta där igen. Jag började lukta hemskt och hungern blev för stor. Stod inte ut med mig själv. Vill inte vara en börda heller pågrund av ciggaretteberoendet. Någon måste ju inskaffa packen. Jag är också rädd att jag ska få ett utbrott av ilska när jag mår så dåligt där inne. Hur orkar ni andra ha ögon på er? Jag förstår inte det. Sekunden jag tittar någon i ögonen så känns det som att jag vittnar något så bortom förståelse att jag måste titta bort. Det får mitt hjärta att bulta även nu när jag skriver. Mellanvården var trevligt dock. Oändligt med kaffe och mysiga boksessions. Småpratandet var jobbigt. Tungt och någon slags medlidande och förståelse av att ”du borde prata för att det är en del av din terapi”. Jag vet inte om jag log genuint eller för att försöka vara stark inför gruppen så att jag inte blev ett ankare som tyngde den redan tunga atmosfären. Jag borde börja gå till biblioteket och läsa mina böcker där. Du luktar för äckligt och det kommer vara ögon överallt. Där började hjärtat bulta igen. Mina ben kommer att göra ont att gå dit och jag kommer bli svettig och äcklig på vägen. Jag hör inte hemma. Inget bibliotek. Jag behöver en cigg.
Hej Stream of consciousness!
Du är väldigt duktig på att skriva! Din text är uttrycksfull och har ett väldigt bra flyt. Skriver du annars också? Det kan ju vara ett sätt att bryta sig ut ur ett ”mentalt fängelse” önskar dig allt gott
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.