Stark ångest och hopplöshet.

Jag har återkommande starka ångestperioder, emellanåt så är ångestnivån ganska hanterbar. Jag vet inte vad det beror på, vården tror att jag har Generaliserat ångest syndrom. De här dipparna kommer varje månad och fades away sakta tills nästa omgång.

Jag är mitt i en sådan ångestfas, Det är kvävande, jag har en klump i magen, jag känner mig ledsen, orolig och hopplös och jag får upp tankar om att jag inte kommer att klara av att leva särskilt länge, jag är 29 år och tänker hur ska jag kunna fortsätta mitt liv på det här sättet! Jag kan inte leva vidare. Det känns inte värt det!! Jag känner att jag inte förtjänar kärlek och tycker till och med ibland synd om min sambo och får upp tankar om att han kanske förtjänar att vara med någon annan som inte har någon psykisk ohälsa, det kanske är bara en tidsfråga innan han träffar den personen, någon som är friskare och gladare än vad jag är (han själv uttrycker ofta hur lycklig han är med mig). Jag kan till och med matcha honom i mitt huvud med någon vi både känner som skulle vara bättre än mig, jag lider av tanken.

 

Jag är också rädd att ens börja på en utredning eller testa en ny antidepp, jag känner att mitt liv sätts på paus när jag äter antidepp och att allt och alla runtomkring mig är i rörelse förutom jag som står stilla, Livet rinner ifrån mig helt enkelt och jag fylls av ännu mer ångest.

Jag vill ha en framtid, jag vill ha barn, jag vill lära mig om så mycket men i sådana här stunder känns det omöjligt! Det är två sidor av mig som brottas och jag orkar inte med det här hur länge som helst, och känner att det är bäst om jag bara går och dör nu. Jag har gått i terapi i ett år men har haft svårt att berätta om många tankar eller känslor dels pga skam men också för att det skiftar mycket och då kan det helt plötsligt kännas irrelevant och konstigt att jag ens har känt si eller så… Jag känner mig galen och värdelös och vill antingen sluta leva eller isolera mig lååångt ifrån alla.

 

Vill bara skriva att jag läst – kan relatera – Du är inte ensam – och med förnuftet vet vi båda att vi har ingen anledning att känna skam.

Relaterar delvis till din berättelse, du är långt ifrån ensam.
Modigt med terapi, många som hade behövt de men som inte vågar.. inklusive jag själv.

[Green Tilaji]

Jag förstår precis, jag har med GAD. Det kommer och går, ibland slår det bara till helt hänsynslöst. Jag känner med att jag har två sidor som liksom kämpar inombords. Det jobbiga är att det känns som jag får säga till mig själv hela tiden att ta det lungt, jag har hälsoångest med så det blir så mycket att man slåss mot sina egna tankar och det är fullkomligt utmattande. Jag önskar jag förstod varför det är såhär och hur det kan bli bra, men det är ett kämpande. Men på nåt sätt antar jag det är värt det eller att man får något av det. Kämpa på, fortsätt med terapin. Till slut får man mycket redskap och goda tankar att använda sig av. Och njut verkligen och spara energi så orkar du de tuffare perioderna bättre.

[Olive Hufuvi]

Jag känner också igen mig. När man sitter fast i ångestens klor blir allt färgat av det. Man glömmer lätt stunderna där saker och ting kändes bra. För de finns ju också även om man just då tappat kontakten med dem. Min erfarenhet är att det är bra att prata. Det hjälper mig (ibland) att förstå varifrån ångesten kommer (vad triggar den, vilka känslor är det jag känner, känna igen mönster). Men också att få verktyg att hantera ångesten när den kommer (t ex försöka bryta ältandet och tänka andra tankar, sysselsätta mig). Men det är en kamp och ja, den är verkligen utmattande.

Varm kram till dig och ta hand om dig <3