Hem > Forum > Ångest > Mitt ev självmord

Mitt ev självmord

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har försökt 4 ggr, tror jag utan att ”lyckas”.

    Jag tänker ständigt på att suicidera, men det blir liksom inget av det. Jag är multisjuk 66 år. Jag är hjärtopererad. Den operationen drog ut på tiden och jag blev kvar på thoraxintensiven i 2 veckor och sedan till rehab för att lära mig att gå och använda händerna igen. Dom funktionerna föll bort pga att jag hade svikt i alla vitala organ som hjärtat, njurar och lever. Jag har även en invalidiserande spinal stenos. Betyder att ryggmärgen är i kläm på flera ställen och läkarna kan inget göra. Jag blir sakta men säkert sämre. Jag har haft smärtor i rygg och underben dygnet runt i 12 år. Inget verkar hjälpa av alla smärtstillande mediciner jag äter, Metadon, om för epilepsi som ibland hjälper på nervsmärtor. Pga detta tänker jag ständigt på att ta mitt liv men jag vågar inte, jävla fegis. Har börjat att fundera mer och mer på vad som händer efter döden, ingen kan ju tala om det verkar det som. Alla ”nära döden upplevelser” kan ju läkarna förklara nu. Oftast pga syrebrist i ögonen kan man få olika synfenomen och syrebrist i hjärnan kan göra att man ser och känner saker som ingen annan kan se då.

    I förrgår talade jag med en läkare på en chatt. Han frågade om jag hade självmordstankar och jag sa att jag har det men inga direkta planer. Någon timma sedan fick jag ett telefonsamtal från SOS alarm som sa att dom skickar polis och ambulans till mig. Något som var helt onödigt. Men plötsligt så ringde det på dörre och en röst ropade ” DET ÄR POLISEN, ÖPPNA DÖRREN !! Så helt plötsligt står det 2 poliser och ambulanspersonal i hallen. Jag fattade ingenting. Jag talade om som det var, att jag INTE planerar att ta livet av mig utan att jag endast hade tankar på det. Det tog en bra stund innan poliserna inså att jag talade sanning men man vill iaf skjutsa mig till st Görans akut psyk, vilket jag vägrade. Efter en god stund gick poliserna men ambulanspersonalen stannade kvar. Vi pratade i över en timma innan dom via sin ledningsläkare kunde åka utan mig.

    ’Det här förstörde mitt förtroende för vårdcentralens läkare. Jag kommer aldrig mer våga tala om hur jag känner för dom. Jag avbokade även mitt besök hos en psykolog på vårdcentralen. Fan vet vad han kan få för sig om jag ärligt säger att jag har suicidtankar men inga planer. Så, vips blev jag utan psyk hjälp tack vare den där jävla läkaren som ringde SOS. Jag vet inte hur jag ska  få hjälp med min depression och ångest längre. Man måste ju kunna lita på dom som ska hjälpa, och det gör inte jag längre. Så jag får väl se hur jag gör, samlar mod och försöker ta mitt liv i tysthet för att slippa detta helvete till liv jag har.

    Hej!

    Beklagar de sjukdomar och besvärligt begränsningar du har fått. Finns det någon i din omgivning som du kan prata med om hur du känner?
    Om du vill få psykiatrisk hjälp så måste du också vara mottaglig för det och berätta att medicinerna hjälper inte och hur du mår och känner. Låter som läkaren missförstod dig i kommunikationen och därav kontakten med polisen och ambulansen. Vårdens mål är att rädda liv.
    om du har träffat psykologen förut och har förtroende för den personen så återuppta den kontakten.
    skickar en styrkekram till dig !

    Jag är 65år och pensionär sedan sommaren 2022. Jag är ledsen för din skull. Det verkar tufft som fan som du har det. Håller med dig om att ”tankar på” och ”planer på” självmord är inte samma sak. Jag har erfarenhet av båda och jag hade väl tur som hade en gammal kontakt – en kurator – som jag kunde ringa till när jag de facto började planera och med det oxå blev rädd. Jag minns bara att jag berättade och förmodligen grät jag sen. Det här är många år sedan. Tankarna finns där igen fast inga direkta planer som då. Det är därför jag hamnat på denna sida idag. Jag hade flyttat o kände i princip ingen. Kuratorn hade jag haft ganska mycket kontakt med. Funderar förstås på hur fan jag ska gå vidare med den här skiten nu. Vem jag ska ”orka,våga, vill prata” med nu. Att tänka på självmord är för mig – att tänka på ”alla” jävla alternativ – och hur skulle jag ev. göra. Att ha modet att prata med någon om det är, tror jag, det stora modet – Och sen förstås att klara av att tackla när någon inte fattar skillnaden- som din läkare. Den människan blev rädd och ringde efter hjälp som ringde polis och ambulans. Jag tycker du var väldigt tuff/stark/modig som pratade med dem och de lyssnade – hurra för er. Det här är en jävla svår/tuff fråga att handskas med både för oss med funderingarna på självmord när vi har det jävligt och knepigt för dem som vi väljer att prata med. Känns som om jag skulle kunna skriva massor. Det här med fegt och modigt!

    Jag skulle nog känna mig modig i fall jag vågade prata med min nya läkare om hur mina självmordstankar går och hålla fast vid att över hela jordklotet existerar tankefrihet. Yttrandefriheten krockar med svårigheterna att vi har svårt att förstå varandras tankar ibland. Vill vi förstå så måste vi ge varandra tid…..läkartid,kuratortid,skrivtid,telefontid,chattid,kompistid – mötestid skit samma vilken. Och för min del. Vet att det finns länder i Europa där det är ok att be om dödshjälp. Inte enbart dyra kliniker.För ensam tänker jag fan inte vara.

    Ett tioårigt barn frågade mig en gång när hans föräldrar var i svår vårdnadtvist och vi satt för oss själva- om jag någon gång hade funderat på självmord – jag blev perplex och hann inte tänka så mycket – jag sa som det var att jag hade tänkt på det fast att jag hade bestämt mig för att inte göra det. Kunde inte just då berätta om alla varför och därför hit o dit. Fast jag gav ifrån mig ett vrål när jag satt i bilen med några av de vuxna som han hade omkring sig och berättade för dem. Förhoppningsvis är pojken vuxen nu o mår bra.

    Min nya psykläkare har jag träffat ca. 4 gånger. Ps: tillsammans med en till person som jag kände till lite/läs kände mig lite tryggare med.

    Just nu känner jag att jag fan i mej ska ta den här pratmatchen med honom. Du gjorde det med polisen och ambulanspersonalen! Det är förstås tröttande och tar energin. Fast va fan ska en få fler att förstå så…

    Vad vi än bestämmer oss för nu så kommer vi att döden dö. Självklart vill vi inte plågas – varken kroppsligt eller tankemässigt. Så jag väljer att lunka på…. hoppla pålle….är lite för mycket just nu.

    TACK för utrymmet

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.