Hem > Forum > Ångest > Kommer jag någonsin bli frisk och fri från min ätstörning.

Kommer jag någonsin bli frisk och fri från min ätstörning.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • En gång sjuk alltid sjuk. Jag har varit frisk från ätstörningar i snart fyra men stundtals så känner jag hur samma förakt som jag kände inför min kropp då sköljer över mig. Det kan gå veckor utan att jag ens reflekterar över hur jag ser ut i spegeln och plötsligt så blir det det enda jag tänker på. Men känslan över att känna äckel inför min kropp än nästan svagare än det som uppkommer när allting har lagt sig. För det jag känner efteråt är besvikelse. Besvikelse över mig själv hur jag kan vara så svag och låta mig tänka dom här tankarna existera i mitt huvud. Jag som gått på behandling i flera år. Jag som vet hur jävlajävla ensam man blir som sjuk. Hur sjukdomen tar över allt och kväver en. Och jag tror besvikelsen kommer från det. Att jag trots min kunskap om vad det innebär att vara sjuk, trots mina dagboksanteckningar från förr där allt jag ville var att dö fortfarande kan fortsätta låta mig tänka vidriga tankar om min kropp. Att trots det så kan min hjärna än idag inte kan avfärda tvångstankar om att springa fortare, äta mindre, dra in magen. Det känns inte heller som att jag kan prata med detta om någon. Jag vill inte prata med min familj för jag orkar inte såra dom en gång till. Vill inte att dom ska veta att jag stundtals fortfarande känner såhär. Jag kan inte heller prata med mina vänner för jag vill inte att dom ska bli oroliga. Men det jag egentligen bara vill är att prata med det om någon om det. Prata med någon som jag inte känner från förr. Som inte kan bli orolig så som mina vänner eller familj kommer bli. För det är skam jag känner. Skam inför att jag åtta år senare fortfarande tänker samma tankar som jag gjorde då.

     

     

    Hej.

    När jag läste ditt inlägg bröt jag ihop fullständigt. Det var som att läsa mina egna tankar och känslor. Jag var sjuk för några år sedan när jag gick i gymnasiet, och nu, fyra år senare, är jag fast igen.

    Det som slog mig mest var när du skrev att du inte kände att du kan prata med någon om det, fast det är det enda du vill. Att ensamheten blir överväldigande när sjukdomen tar över allt. Jag trodde jag var ensam med att känna så. Jag får dåligt samvete för att jag känner så, att jag inte vill ta itu med det och prata om det. Rädslan att mina närstående blir indragna och att gå upp i vikt är för stark. Jag vill verkligen inte skriva något som kan bidra till negativ effekt, jag vill bara kunna få utlopp för de här tankarna och känslorna som jag inte kan dela med någon annan i hela världen, inte ens min psykolog.

    Det är jobbigt med alla slags återfall… Och man vet att pratar man om det med någon så kommer det att hända saker. Man kanske blir uppmanad att söka hjälp osv och det kan vara skrämmande. Men ibland ett måste. Ta tag i det och se till att få hjälp i tid… <3

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.