Ångest är något som finns i familjen men har sett olika ut för oss. Min syster har en mer “jämn” eller konstant ångest orsakad av fobier och liknande. Min tarm form av att jag i perioder (dagar eller veckor i taget) har betydligt grövre ångest. Ofta finns det en “trigger” bakom, att man riskerar att bli av med studiemedel, klimatångest, plötsligt rädd för att bli rånad på vägen hem, risk för krig etc.
Det blir som en negativ spiral som bara snurrar snabbare och snabbare och jag lyckas inte stoppa den. Får ångestpåslag i form av illamående, yrsel, skakningar, kyla över hela kroppen och hjärtklappning, egentligen bara för att jag tänker på det igen och börjar älta det. Motion hjälper, men den mer eller mindre konstanta ångesten och oron gör det svårt att äta och sova, vilket gör att man inte orkar röra på sig.
Att inte tänka på det hjälper inte, det lyckas alltid lirka sig in i huvudet ändå. Att intala mig att det är irrationellt funkar inte heller, rädslorna och oron grundar sig ofta i problem som är “verkliga”.
Medan det det pågår är det alltid svårt att se slutet, det känns som att man kommer behöva leva med det varje dag resten av livet. Och sen vips är det bara över, i väntan på nästa period.
Det är svårt att söka hjälp, ofta är det långa väntetider och då har det för det mesta gott över.
