Hem > Forum > Ångest > Julångest

Julångest

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Nu är den här igen. Ångesten över att jag inte är som alla andra. En jul ensam. Nu är det 4:e året utan mina barn. Jag VET att dom sa att julen med mig och alla kusinerna var den bästa julen någonsin. Jag vet att jag är en bra pappa som aldrig någonsin gjort något mot någon. Nu bor dom hos en man som trakasserar mig för mitt självmordsförsök och jag ska genomlida den första julen efter att jag har gett upp kampen.

    Efter att polisen körde mig till sjukhuset i mars så förstod jag att jag måste bort från allt som gör ont. Jag är så rädd. Jag har inte julpyntat och går som en zombie på stan och stirrar för att inte se alla ljus.

    Jag är så rädd. Jag har gjort två självmordsförsök och får både medicin och vård men tankarna kommer ändå tillbaka.

    Jag är inte tacksam för att jag lever. Jag vet att det är sjuka tankar och jag är en sjuk jävel som ska sluta men jag har ingen kontroll. Det börjar med att jag får svårt att få luft. Sen ökar det tills det känns som att jag drunknar. Då i paniken kommer tankarna och jag är fast i mörkret. Det kan komma när som helst utom på morgonen. Just när jag vaknar. Oftast är det när det skymmer. Jag känner det inom mig nu. Andningen blir jobbigare och jag börjar bli orolig. Det blir ingen bra kväll.

    Jag är så rädd. Jag vill inte må så här längre. Jag ser bra ut och vill ha någon att längta till men hur ska jag orka när livet gör så ont?

    Jag vill inte. Verkligen inte.

    <3 Stor kram till dig! Förstår att du känner stor smärta och att det är en stor sorg att inte fira med barnen. Låter otroligt orättvist att den här mannen för det första trakasserar dig för självmordsförsöket -wow, vad magstarkt. Och dessutom är den som får spendera julen med dina barn. Jag förstår att det gör sjukt ont!

    Trådstartaren

    Tack snälla ❤

     

    Tack, jag läste dina ord om och om igen inatt.

    Det blev en gräslig natt igen. Det känns så tydligt. Precis som när jag skrev så känns det i kroppen innan. Jag överlevde ännu en natt men känner mig väldigt mosig i huvudet nu. Ögonen svider och jag har en lite tryckande huvudvärk. Jag har nog bara sovit några timmar nu på morgonen. Det går inte när ångesten kommer. Jag drunknar, så känns det.

    Jag förstår inte varför dom gör så här mot mig och bryr mig inte om det längre. Först vill jag bli frisk sen kan jag ta tag i såna frågor. Jag tror inte jag kommer att bli frisk. Det är problemet. Doktorn säger att jag kommer att gå på samma medicin i ”många år.

    Jag vill vara som alla andra men jag kommer kanske aldrig att bli det. Jag vill slippa julen. Sova bort allt och vakna någon annan stans där det inte gör ont att leva. Är det verkligen för mycket att önska sig? Jag tar ju inte bort något för någon annan.

    Jag hoppas att jag somnar ikväll. Jag brukar göra det när jag är så här utmattad.

     

     

     

    <3 fina du, hör verkligen att du kämpar med all din kraft för att försöka ta dig ur den här smärtan. Känner så väl igen att när det är illa så är det riktigt illa. Även det om att få huvudvärk dagen efter och ögonen svider, är så välbekant. Tror det många gånger kan vara vätskebrist. Kan du köpa t ex takeaway och försöka få i dig massor med vatten ikväll? <3

    Trådstartaren

    Jag gick på Friskis och tränade ett pass. Ska försöka sova nu. Det känns lite lugnare, kanske för att jag jobbar i morgon. Det brukar vara värst natten innan jag är ledig. Jag har gjort som du skrev och druckit mycket vatten. I går har jag inte koll på vad jag åt eller drack. Kommer inte ihåg att jag lagade någon mat så det är nog som du skriver. Tack för dina fina ord. Det betyder allt. <3

    Hej

    Jag tycker att du verkar stark, bara att våga posta dina tankar här är modigt och starkt. Jag hoppas att du snart kommer att må bättre. Kanske kan det hjälpa med fysisk aktivitet där ångesten kan omsättas till ngt annat. Så den känns mer hanterbart. Ibland hjälper det för mig. Men inte alltid. Naturen kan ibland lugna har jag märkt, att gå i skogen. Hoppas på att det snart känns bättre. Kram!

    Nu är den här igen. Ångesten över att jag inte är som alla andra. En jul ensam. Nu är det 4:e året utan mina barn. Jag VET att dom sa att julen med mig och alla kusinerna var den bästa julen någonsin. Jag vet att jag är en bra pappa som aldrig någonsin gjort något mot någon. Nu bor dom hos en man som trakasserar mig för mitt självmordsförsök och jag ska genomlida den första julen efter att jag har gett upp kampen. Efter att polisen körde mig till sjukhuset i mars så förstod jag att jag måste bort från allt som gör ont. Jag är så rädd. Jag har inte julpyntat och går som en zombie på stan och stirrar för att inte se alla ljus. Jag är så rädd. Jag har gjort två självmordsförsök och får både medicin och vård men tankarna kommer ändå tillbaka. Jag är inte tacksam för att jag lever. Jag vet att det är sjuka tankar och jag är en sjuk jävel som ska sluta men jag har ingen kontroll. Det börjar med att jag får svårt att få luft. Sen ökar det tills det känns som att jag drunknar. Då i paniken kommer tankarna och jag är fast i mörkret. Det kan komma när som helst utom på morgonen. Just när jag vaknar. Oftast är det när det skymmer. Jag känner det inom mig nu. Andningen blir jobbigare och jag börjar bli orolig. Det blir ingen bra kväll. Jag är så rädd. Jag vill inte må så här längre. Jag ser bra ut och vill ha någon att längta till men hur ska jag orka när livet gör så ont? Jag vill inte. Verkligen inte.

    Det du beskriver är väldigt kraftig ångest – panikångest.  Det tillstånd är väldigt allvarligt och det försvinner inte av sig självt tyvärr.  Men snälla du även om jag inte känner dig gör mig väldigt orolig för en medmänniska och att jag själv har generaliserat ångest syndrom. Jag vet att läkemedel inte är ett bot.  Men jag står på lyrica ,Xanor och elvanse låga doser.  Samtidigt prata jag med mitt boendestöd och psykiatrin om hur jag mår.  Men jag visar inte alltid hur pass dålig jag är.  Faktum är att medicinen håller mig uppe på vattenytan om man kan förklara det så. Ibland behövs medicin och rätt oxå. Men boten är att prata med människor och våga tala om hur man verkligen mår.  Men snälla du gör inget dumt.  Ta kontakt med psykiatrin för den ångest är svår att hantera själv.  Jag finns om du vill prata och jag är en god lyssnare snarare än problemlösare.  Varm kram från en medmänniska.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.