Jag orkar inte med att må dåligt längre!

Så länge jag kan minnas har jag haft Ångest. Medfödd sårbarhet javisst, men min livssituation har inte gjort det enklare. Jag blev mobbad i skolan, Övergrepp, jag blev misshandlad hemma psykiskt och fysiskt, fick ofta höra att jag är värdelös och inte kan något (vilket fortfarande ekar i mitt huvud) Mina föräldrar och många i släkten var/är alkolister. Jag börja umgås med “bråkstakarna” och börja ta droger under ca 1 års tid till det att jag insåg att jag inte ville leva det livet och bröt upp med det. Vilket resultera sig i att jag fick starka ångest attacker från ingenstans, jag var helt ensam och trodde att jag skulle dö. Jag blev yrslig, fick svårt att andas, hjärtat bulta hårt och jag blev kallsvettig. Vid det tillfället åt jag godis och koppla ihop det med att det som nyss hände mig hade med godiset att göra. Så jag sluta äta godis. Men det stanna inte där utan jag fick tankar om att det måste vara något i godiset, typ socker. Så jag sluta äta socker. Jag gick igenom allt jag åt för att kolla så det inte innehöll socker. Senare börja snacket om galna kosjukan komma. Jag blev livrädd och sluta äta rött kött. Detta resultera i att jag tillslut vägde 38kg. Jag gick tillslut till vårdcentralen där dem skrev ut nå tabletter. När jag läste innehållsförteckningen så stod det bla om massa biverkningar och att man skulle vara noga med sin munhygien, jag förstod inte riktigt varför då och koppla ihop det med att om jag inte borsta tänderna flera gånger per dag så kommer tabletterna att döda mig. Så jag sluta äta dem. Det tog 2 år till innan jag blev inskriven på psyk där jag fick gå på samtal. Då var jag 18 år och vid det tillfället hade jag blivit utslängd hemifrån och bodde i egen lägenhet. Just då mådde jag hyffsat även om jag hade velat ha/behövt mer stöd. Jag hade pojkvän som bodde i en annan komun. När vi sedan bestämde oss för att flytta ihop, till hans komun. Så bröt helvetet ut, kan man säga. Jag fick svår socialfobi, vågade inte gå ut, bara på natten när det var mörkt och folktomt. Jag fick hemska tvångstankar som att tvätta händerna 100 gånger varje gång som jag skulle tvätta händerna, vilket resultera sig i att jag fick otroligt torra och spruckna händer som gjorde otroligt ont. En vanlig duschning tog 2 timmar. Innan jag skulle sova var jag tvungen att gå en såkallad rutin runda i hemmet, främst hallen där jag gick fram och tillbaka, kände på ytterdörren släckte/tände lampan ett par gånger(allt skulle räknas tills antalet kändes bra) kolla så inga sladdar var i kopplade i kontaktuttag osv osv inan jag kunde gå och lägga mig. När jag väl lagt mig hade jag sån ångest att jag såklart inte kunde sova. Jag somna sedan vid kanske 09:00 på morgonen och sov till ca 16:00. När det gällde mat så var min kära sambo tvungen att äta det jag skulle äta först, för jag trodde att det skulle vara något fel på maten eller att det skulle vara förgiftat. Jag fick massa tabletter utskrivna, men kunde inte ta dem eftersom jag trodde att jag skulle dö om jag tog dem. Jag har alltid haft svårt för att svälja saker och tuggar extremt länge. Att svälja tabletter är en dödsupplevelse. Jag fick inte speciellt mycket hjälp från psyk (kanske mycket pga att jag hade svårt att visa hur dåligt jag mådde på riktigt) dem prata om KBT men det tog ett par år innan jag fick pröva på det. När jag väl börja med det börja jag må bättre och tillslut fick jag börja i en grupp med 3 tjejer till. Det gick jätte bra och jag börja se en ljusare framtid. Nu hade jag varit i kontakt med psyk i 10år. Sedan blev jag gravid och skulle på samtal med chefen på psykavdelningen om att jag ville förlänga min sjukskrivning eftersom jag kände att jag ville fortsätta att få stöd. När jag träffa henne så säger hon innan jag hunnit säga något – Du mår bättre nu och har gått hit i 10 år, jag tycker att vi skriver ut dig för annars skulle jag ifrågasätta din förmåga till att bli mamma. Det var jätte hemskt att få höra och tankarna gick på att dem kanske isåfall skulle ta barnet ifrån mig. Så jag lät mig bli utskriven. Under graviditeten mådde jag bra, och när barnet föddes hade jag något annan att fokusera på. Nu handla det inte om mig själv längre. Jag hade fortfarande kvar tvångstankar, och ångest fick jag om jag skulle göra något som kändes jobbigt. Men jag kunde hantera dem på ett visst sätt. Sedan fick jag mitt andra barn, denna graviditet var inte lika lätt. Jag var mer orolig, mitt psykiska mående var sämre, kände mig mer deprimerad och hade ångest, även om jag försökte att kontrollera det så gick det aldrig riktigt över. Dock så hade jag nu inte haft en panikattack på ca 5 år. Efter ca 1 år efter födseln av andra barnet så höll jag på att läsa upp ett ämne för att komma in på en utbildning när jag fick en panikattack i klassrummet. Jag var tvungen att lämna rummet och åkte hem. Efter det har det bara blivit värre och värre. Jag sökte hjälp på vårdcentralen och fick prata med en kurator. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hjälpa mig eftersom inte ens psyk som jag gått på i 10år knappt har hjälpt. Så vi körde lite KBT och när jag gått där ca 6 gånger så fick jag en läxa som jag aldrig utförde. Det gjorde att jag kände mig värdelös och oduglig så jag ville inte gå tillbaka för att känna att hon skulle känna samma sak om mig.

Alltså, jag vet inte vad jag ska ta mig till!? Just nu sover jag dåligt om nätterna, svår ångest, huvudvärk har jag haft i 5 års tid nu, deprimerad, tappat livsgnistan (även om jag försöker att hålla det uppe) ser ingen ljus framtid. Det känns ibland som att det enkla vore att bara avsluta det. Jag har otroligt dåligt självförtroende och självkänsla.

Snart har jag praktik i min utbildning och jag mår så dåligt över det. Allt jag vill är att bli färdig utbildningen så jag har det avklarat, men jag tror inte att jag kommer klara av det. Jag har även en uppgift som innebär att jag ska göra studiebesök och interjuva personer. Jag klarar inte av det.

Hur tusan ska jag lösa detta? Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag behöver. Allt bara snurrar. Det känns som att jag inte passar i denna värld. Jag känner mig så konstig och värdelös.

Utöver detta så har jag paranoia. Ibland har jag svårt att vistas bland folk för att jag tror att dem ska skada mig. Eller att folk pratar illa om mig.

Hoppas någon orkade läsa.

Du är inte ensam. Känner igen mig så oerhört.

Skriv om du vill ha någon utomstående å prata med. Sånt känns bra. Så kan jag skriva hur du kan nå mig.

//3 barnsmamman

Anonym skrev:

Du är inte ensam. Känner igen mig så oerhört. Skriv om du vill ha någon utomstående å prata med. Sånt känns bra. Så kan jag skriva hur du kan nå mig. //3 barnsmamman

 

Hej!

Så länge det inte handlar om att tala i telefon (som också ger en sjuk ångest)  så vill jag gärna få kontakt med dig!