Jag behöver hjälp! Trigger warning

jag har destruktiva tankar på att jag inte orkar längre och vill göra mig illa. Jag känner att jag behöver vård, eventuellt inneliggande på sjukhus en vecka eller två. Men klarar inte av att be om de eller söka efter hjälp för jag känner mig dum för att jag då skapar problem för andra. Blir brist av personal på jobbet, vill inte heller visa mig skör där. Och min sambo förstår inte varför de inte räcker med att vara hemma, jag behöver hjälp, för jag är fast i en dålig spiral bland annat. Tar mediciner när jag inte bör m.m fan jag vill bara droga ner mig till döds just nu.

Va fan ska jag ta mig till

Jag var i samma sits som du för ett par veckor sedan. Försökte allt för att inte bara prioriteras ned i väntekön till den planerade behandlingen. Fick veta rakt ut att ”akut suicidala” måste prioriteras. Så jag var tvungen att göra mig sådan fast jag aldrig ville dö utan bara inte nedprioriteras och nedprioriteras. VIPS så kom behandlingen igång… togs inte ens emot på psykakuten innan det jag gjorde men i och med det jag gjorde fick jag till och med ligga inlagd på psyk frivilligt i flera dygn. Så sjukt jävla tragiskt men tydligen fungerar psykvården så. Är så jäkla lycklig över att äntligen tas på allvar och att komma igång med behandlingen. Hoppas moderatorn förstår att detta är min tragiska berättelse och erfarenhet av psykiatrin och inte menat som trigger för andra. Stäng inte av mig snälla bara ifall jag skrivit nåt dumt utan ta bara bort inlägget 🙏🏻

Jag vet inte om mitt läge är akut eller inte, har så svårt för de där då det skiftar snabbt i humöret. Men jag är väldigt impulsiv och med de och ångest och försämrat mående i kombination, så leder snabbt det till kaus och fara för mig själv.

Jag gråter nu. Jag vill bli omhändertagen, önskade att räddningstjänst visste hur jag tänker just nu angående självmordstankar och därför är beordrade att hämta mig i mitt hem och hjälpa mig till vården. För jag kan inte be om det, vågar inte heller. Rädd för vad andra ska tänka. Jag behöver hjälp att ta detta steget. Jag klarar inte bara av att säga till min sambo att nu åker jag till akuten. Blir en så svår situation då han inte förstår. Han hade inte ifrågasatt mig och de valet ifall det kom som ett beslut av högre makter.

Snälla omhänderta mig… jag vet att ingen kan hjälpa härifrån, men måste ändå få skrika ut min panik

Vet hur du känner. Jag togs dock inte emot på psykakuten utan var tvungen att ta ambulansen genom medicinakuten för att komma innanför tröskeln.

Men kanske kan du få läggas in utan drastiska åtgärder? Försök i alla fall! Säg att du funderar på döden hela tiden! Jag var för ärlig och sa att jag bara ville ha hjälp men inte ville dö.

Kan säga att jag mådde såååå mycket bättre när jag till slut kom in och fick vara kvar några dygn. Bara att få prata med personalen som lyssnade… regelbundna måltider, kunna koppla av och inte göra 1000 saker samtidigt. Omhändertagen är ordet.

Säg till sambon att du tar en promenad och så kör du till psykakuten och ringer sambon därifrån! Om du inte kan köra så ta en taxi om du inte vill ringa ambulans. Säg på akuten precis som du skriver här!

Vet inte om min upplevelse på psykavdelning är en solskenshistoria, men våga chansa i alla fall!

kramar

 

Anonym skrev:

Vet hur du känner. Jag togs dock inte emot på psykakuten utan var tvungen att ta ambulansen genom medicinakuten för att komma innanför tröskeln. Men kanske kan du få läggas in utan drastiska åtgärder? Försök i alla fall! Säg att du funderar på döden hela tiden! Jag var för ärlig och sa att jag bara ville ha hjälp men inte ville dö. Kan säga att jag mådde såååå mycket bättre när jag till slut kom in och fick vara kvar några dygn. Bara att få prata med personalen som lyssnade… regelbundna måltider, kunna koppla av och inte göra 1000 saker samtidigt. Omhändertagen är ordet. Säg till sambon att du tar en promenad och så kör du till psykakuten och ringer sambon därifrån! Om du inte kan köra så ta en taxi om du inte vill ringa ambulans. Säg på akuten precis som du skriver här! Vet inte om min upplevelse på psykavdelning är en solskenshistoria, men våga chansa i alla fall! kramar

 

Hur gör jag med jobbet då. Min rädsla är inte att inte få komma in på akuten. Utan jag är rädd för allt strul jag orsakar om jag blir frånvarande från livet ett tag.jobbet behöver mig, och skulle få en schock om jag blir sjukskriven nu och min pojkvän ser inte på vården som en lösning. Utan tycker att de räcker att kramas. Fint av han, men jag har borderline. De krävs mer för mig

Jag har också Borderline men blev sjukskriven för första gången i december. Min hjärna la av. Det fanns inte i min vildaste fantasi varken att bli sjukskriven eller söka psykakuten.

du får skita i jobbet, tror du inte du brakar snart ändå och att det då inte går att jobba? Jag blev sjukskriven i sista sekunden. Bättre att bli sjukskriven innan du brakar helt?

psykakuten tar emot dig om du bara är tydlig med dödstänket och planerna!  Gör det nu när du mår skit men innan du faktiskt Går till handling med planerna. Det är ju just precis nu du behöver det.

Sambon kan inte direkt krama bort det om du åker in utan blir tvungen att inse hur du mår.

hur långt är det till närmaste psykakut? I Stockholm finns bara stGöran så jag kan tänka mig att det är ont om psykakuter på andra ställen också.

Hur gick det igår och hur mår du idag? Har tänkte på dig. Kramar

Anonym skrev:

Hur gick det igår och hur mår du idag? Har tänkte på dig. Kramar

jag lever än så på något vis klarade jag av gårdagen. Men det gör väl att det blir desto värre idag och så vidare  och så vidare.

Just nu ser jag inte att jag klarar av att gå tull jobbet imon. Det blev för tufft nu idag efter dagens arbetspass. Vet inte va jag vill riktigt. Allt känns bara väldigt ostabilt.

Angående din fråga om akutmottagning så är den inte så långt borta och jag har varit där många gånger. Just nu känner jag bara att ända anledningen jag kommer hamna där är via lpt i så fall. Aldrig i livet att jag söker frivilligt.

Tack för din omtanke

Då förstår jag. Trodde du aldrig sökt akut och att det var ett för stort steg 💗

kram