Hem > Forum > Ångest > Hur känns ångest för er och hur gör ni för att hantera den?

Hur känns ångest för er och hur gör ni för att hantera den?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Avatar

    Jag har upptäckt att jag har tre olika ”ångestar” som har olika orsak och därför även lite olika symtom och lösningar. Jag har säkert upplevt fler skepnader av ångest än så men detta har varit mina tre mest återkommande:

    1. Hade som liten kräkfobi som övergick i en fobi enbart för att kräkas i sociala situationer, och ibland kan jag få återfall när det gäller det. Den utlösande orsaken är rädslan att jag ska tappa ansiktet i form av att de andra ska märka att jag mår illa eller att jag ska spy inför de andra. Detta händer inte ofta och kommer i sociala situationer då det känns extra viktigt att ge ett gott intryck, tex när jag ska träffa personer som betyder mycket för mig och som jag inte träffat på länge. Samtidigt kan det ändå vara lite slumpartat när rädslan slår till på så vis att samma situation som kickar igång rädslan vid ett tillfälle, inte gör det vid ett annat. Det har säkert förekommit att jag fått fler symtom än illamående vid dessa tillfällen, tex hjärtklappning och värmekänsla, då rädslan för att spy brukar vara så stark att jag inte lägger märke till andra symtom än illamåendet. Lösningen brukar vara att försöka slappna av och försöka tänka på någonting annat än illamåendet, tex genom att fokusera på människorna jag träffar eller vad vi gör.

    De senaste åren då jag haft högre stressnivå än vanligt, har jag dock upplevt en annan form av illamående än tidigare, mer molande i bakgrunden men istället mer ihållande. På ett sätt har det varit värre än att börja må illa akut och samtidigt snabbt få det snabbt avklarat och att det lättare går att bli av med. Jag har även då haft fler symtom från magen än illamående i form av tex diarré vilket gjort att jag trott att det varit något fysiskt fel på mig och utrett mig på vårdcentralen. De har dock inte hittat något fysiskt fel på mig ännu även om jag fortfarande väntar på svar om glutenintolerans, så symtomen talar hittills för stress.

    2. Vid kraftig sömnbrist kan jag få en sorts ångest inför åtaganden (i synnerhet sådana som innebär mänsklig kontakt), som nog har att göra med att jag känner mig för utmattad för åtagandena i det skicket. Då brukar jag må illa och tappa aptiten samtidigt som allt känns tungt på något vis. Känslan har ibland fått mig att sjukanmäla mig från jobbet och det har också då hjälpt att dra mig undan och vila, men jag har aldrig vågat säga vad det beror på utan har istället hittat på att jag har migrän eller feber, då jag känt mig sårbar och inte orkat förklara mig eller bli ifrågasatt. Tex föreställer jag mig att man kan bli jämförd med de som har småbarn ”och minsann aldrig sjukanmält sig på grund av trötthet. Hur skulle det se ut om alla med småbarn sjukanmälde sig varje gång de var trötta?”

    2. Sen har jag också sedan barndomen dragits med tvångstankar från och till. När tvångstankarna griper tag i en hjälper det tvärtom att gå till jobbet eller engagera sig i andra vardagliga sysselsättningar. Det tog många år innan jag sökte hjälp för tvångstankarna, och jag fick då träna på exponering genom KBT. Att förhålla mig ”tvärtom” när jag var van vid att distrahera mig med att tänka på annat, var lite mindfucking och det tog lite tid för mig att börja tro på och tillämpa det nya förhållningssättet. Obehaget som kommer med tvångstankarna är helt olikt det som kommer i sociala situationer. Det är svårt att beskriva men det känns som en sorts hopplöshet och maktlöshet inför att jag inte kan fly ifrån det obehagliga då det finns i mitt eget huvud varför jag också känner en oro för att obehaget ska bli ett permanent tillstånd. Men eftersom jag haft dessa problem så länge så har jag blivit bra på att hantera dem: Jag märker numera direkt att jag tex börjar spänna käkarna och kan slappna av och avleda det hela innan det blommar ut i ångest. Det kan dock påverka mig mycket ändå eftersom det kan lägga sordin på tillvaron/hindra mig från att uppleva glädje.

    Intressant! Har inte funderat på att ångest kan kännas på skilda sätt. När jag läser det du skriver så förstår jag ju hur olika det kan ta sig uttryck och vad som kan behövas för att det ska lätta. Tack för det!

    Har också såna tvångsbeteenden-ångest. Oerhört likt hur du beskrev det hela!

    En annan ångest jag ofta har är nedtryckta känslor som ger ångest. Den varianten har jag nästan hela tiden. Det är som att det inom mig finns lagrade olika känslotillstånd som jag inte vill kännas vid. Kan även vara rädsla inför t ex att möta nya människor/situationer som gör mig märkbart ångestfylld. Jobbade en tid på ett bemanningsföretag och skickades ut till olika restauranger dagarna i ända. Märkte där att hade jag inte kvällen innan hunnit smälta dagens intryck så vaknade jag ofta upp och kände att det låg ”känslor flytande” och det fick jag ångest av. Det är som att jag behöver t ex jobba, komma hem, grunda mig i alla mina upplevelser och tankar, fundera, analysera och lägga känslorna ”tillrätta”. Sedan är jag redo dagen igen oftast att möta ”världen”.

    Att ha nedtryckta känslor är generellt den ångesten jag lider framförallt av. Lösningen på det är att prata med andra om vad som ”skaver” och där man tillsammans kan lista ut vad det bottnar i. Då släpper ångesten inom mig. Är väldigt förtjust i samtal där man analyserar situationer, känslor och vad som är fel. Förmodligen för att jag själv känner hur ångesten och de obehagliga och oidentifierade känslorna försvinner då. Hur ångest känns för mig är oftast obehag eller att jag får stresspåslag, blir helt överenergisk för att jag är så ångestfylld, en hemsk känsla.

    Vill du berätta vad som hänt senaste åren som gjort att stress och ångestnivån ökat?

    Värme

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack själv fina du! Att stressnivån ökade varför också tvångstankarna blev mer frekventa och påträngande under 2018 och 2019, har berott på en kedja av händelser. Det började nog med den identitetskris som startade 2015 pga en förlorad dröm vartefter jag hamnade på ett stressigt jobb med taskig personalpolitik och därmed i en situation som inte var hållbar för mig. Att jag behövde komma bort från detta, gjorde också att det kändes som att jag behövde stressa fram ett utbildningsval. Ett val som påvekar resten av livet vill man ju egentligen få ta i lugn och ro vilket dessutom var extra svårt när man kände att man tappat bort sig själv i vem man var och vad man ville. Sen inledde jag också en ny relation under den här perioden och kom ut som ickehetero vilket inte blev på det sätt jag ville. Har dessutom varit lite rädd för att inleda en intim relation efter tidigare erfarenheter av att såra andra/göra dem besvikna så var även rätt orolig inledningsvis i relationen över det. Sen har relationen med en familjemedlem stressat mig också.

    Känner igen mig i att det hjälper att prata om det jobbiga. En anledning till att jag väntade så länge med att söka hjälp för tvångstankarna, var att jag inte ville veta av att jag hade dem och att jag trodde att de skulle kännas värre om jag pratade om dem. Men redan där, när jag berättade om dem, släppte något. Vissa exponeringar under KBT:n gillade jag rentav att göra, medan andra förstås var jobbigare att göra. Men att inte vilja veta av tvångstankarna och att inte prata om dem har varit det som till stor del har vidmakthållit dem. Kram.

    Ah, förstår verkligen att det varit ganska stora livsomställningar som då påverkat måendet och ångestnivån. Låter som att du varit modig i detta också. Att våga göra om ett utbildningsval (trots att det var mycket som stod på spel och du velat göra det i lugn och ro). Berätta om att vara icke-hetero. Wow säger jag! Känner du nu att du är mer tillfreds med livet efter de här grejerna som varit, eller känner du att du kan nå några nivåer högre i måendet och försöker ta dig dit?

    Avatar
    Trådstartaren

    Ångesten har lagt sig, både i och med KBT:n och att jag blivit lite tryggare i relationerna, och jag känner också mer och mer att utbildningsvalet jag gjort denna gång blev bra trots allt. Samtidigt så finns det ändå ett motstånd i mig mot att tänka positivt om framtiden när det gäller mitt fortsatta arbetsliv. Vet inte om det har att göra med att jag inte vill bli besviken igen. Kanske har jag fortfarande inte heller fått utlopp för all frustration gällande upplevelsen av kraven i arbetslivet. När det gäller att få utlopp för känslor kan ju negativa tankar paradoxalt nog fylla en funktion. Jag känner på något sätt också att jag hellre mår dåligt än känner mig tom för att åtminstone känna mig som en levande människa som har känslor. Vill även bli omhändertagen och då vill jag känna att jag förtjänar det. Kanske beror dessa känslor på att jag är lite mentalt trött efter allt. Har haft väldigt svårt att sova på sistone också. Så sammanfattningsvis så mår jag absolut bättre än senaste åren men kan nog må ännu bättre. Bokade tid hos en nätpsykolog imorgon för sömnbesvären, få se hur det mötet blir.

    Förstår att du är mentalt trött efter det som varit. Låter som en riktig pärs och att det tagit speciellt mycket på känslolivet? Att det rivit upp och dragit åt flera håll samtidigt – inom olika områden?

    Tycker som sagt du varit oerhört modig och stark som vågat och klarat dig igenom allt. Inte minst med rädslor i relationer.

    Ska tänka på dig idag. Hoppas mötet blir givande!

    Avatar
    Trådstartaren

    Tack så mycket. ❤ Har haft första mötet nu och det kändes bra. Jag bara hoppas att det kommer att funka att fortsätta träffa psykolog ihop med mina praktiktider.

    Känner verkligen igen det där med att bli hjälpt av att intressera sig för psykologi och psykiatri. Mitt intresse började efter mina egna första upplevelser av riktig ångest. Reagerade redan som barn på stressande händelser med psykosomatiska symtom och tvångstankar. Jag upplever att skrämmande känsloupplevelser blir mindre skrämmande när man förstår vad som utlöst dem och vad de kan ta sig för uttryck.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.