Idag var jag på gymmet då jag försöker komma igång med träningen. Tycker inte om att vara bland sociala platser så gick när det var som minst folk, var bara jag och en kille till som jag tyckte såg extremt bra ut. Vilket gör mig spänd och nervös, kan inte riktigt fokusera på min träning som jag önskat men men vad jag ska man göra..
Nu till saken, jag hade problem med att sätta rätt vikt på en av maskinerna, haken ville inte riktigt in så kämpade för fosterland och plötsligt hör jag honom säga något. “Dra i snöret” Jag bara.. “Snöret?” Han kommer fram till mig och drar i snöret som går mellan vikterna (svårt att förklara) som då gör det lättare att trycka inte själva haken, jag säger tack och han går ifrån och fortsätter med sitt. Plötsligt känner jag en enorm ångest skölja över mig och känner hur tårarna bränner och jag måste samla mig för att inte börja gråta på gymmet, förstår inte varför jag får sån ångest. Det har vart så nu i flertal år att om killar närmar sig mig så får jag nästan panik och undviker situationen så mycket som möjligt, och killarna förstår ju inte varför jag reagerar så får när dem bara vill prata, fråga en grej, flirta, be om råd osv. Det är speciellt killar i min egen ålder, äldre män eller ygnre pojkar har jag inga problem med.. Jag blev rätt mobbad genom uppväxten av just killar så kanske är en orsak bakom. Nån som har samma problem? Tänkt och gå till psykolog med det men vill veta om det finns fler där ute som känner som jag.
