En bitter vän, vid namn Ångest.

Ibland försöker jag febrilt att hitta ord på mina känslor, som den där härliga känslan av iskallt vatten som med säkerhet slinker ner i halsen en varm sommardag, sådär så att man för ett par sekunder känner sig avsvalkad och ny som människa.

Det är svårare att beskriva hur det känns när man råkar öppna dörren för ångesten, hur den bara klampar in på ens nyskurade golv med leriga stövlar, hur den inte bryr sig alls om all skit den släpar med sig. Luften blir alldeles kall och allt känns så ytligt, som att alla man träffar synar varenda por man har i ansiktet och som om dem vet varenda hemlighet som du har. Du blir så svag, genomskinlig.

När du gjort något bra, så ser den till att ta sig tid för dig, du försöker bjuda på fika, men så fort du tar en kaka, så ser den till att tala om för dig hur äcklig du är som äter den där kakan. Du försöker ta för dig i livet, men får höra att allt du gör är värdelöst.

Ångesten slår till dig på morgonen, när du vaknar med hopp efter en bra dröm. Ångesten slår till dig när du står framför spegeln och kanske kan lära dig att älska det du ser. Ångesten backar inte, den är inte rädd, det är ditt jobb. Jag backar varenda gång, hämmar mig själv från att leva som jag vill, sårar människor, min familj, mina vänner. Säger att det kvittar, allt kvittar.. för min mening med livet, är att se till så att ångesten hela tiden är tillfredställd.

Ångest är pest och periodvis kan den vara övermäktig. Det är viktigt att du letar efter sätt att reglera den eller i bästa fall bli av med den. Om du går och tänker att det inte finns något att göra kan ångesten bli än värre. Så ge inte upp.

Hur mycket vet du hittills om ångest? Vad har du gjort? Vad har fungerat?

Du vet säkert redan att du behöver goda vanor som att motionera dagligen, äta tillräckligt och undvika alla destruktiva vanor en människa kan ha genom att ständigt kritisera sig själv, inte belöna sig när något gått bra, dricka alkohol, använda droger som skapar nya problem. Det viktigaste en människa behöver är ett sammanhang med andra människor som känns meningsfullt, att omge dig med människor när du mår dåligt och inte bara när du mår bra, att tala om det som känns svårt så du kan lära dig mer om ångest och framför allt om dig och dina sanna behov.

Hoppas mitt svar var till någon hjälp. Trist bara att du fått vänta så länge med ett svar.