Dr Jekyll and mr Hyde

[Indigo Pisito]

Normalt så är jag en social person, har inga problem att gå fram till folk och fråga något eller att prata med kollegor t.ex.   Jag upplevs nog som en snäll , trevlig och rätt rolig person.   ( vilket jag förhoppningsvis är också ).   Men jag har utvecklat en social ångest som är extremt fylld av skam dels pga en obekvämhet som nästan alltid infinner sig i sociala sammanhang och sen om något socialt pågår längre stund så tillkommer ofta obehagliga/konstiga/sexuella mentala bilder med någon i närheten . Orkar inte gå in på alla detaljer men kan räcka med att jag sitter bredbent så läggs mesta mentala energi på min kuk, eller står en kollega bredvid mig när jag sitter ner så blir fokuset på oralsex med den personen .    Allra värsta är min känsla av att andra blir obekväma av mig , inte alltid / inte alla jag möter men omedvetet väljer min hjärna ut någon som jag fokuserar stenhårt på.  Jag försöker alltså inte göra det utan det bara blir så automatiskt.  Det kan vara på ett möte på jobbet , i kön på ICA , på ett café , fikastund med kollegor  , osv osv .   Väldigt ofta så börjar personen ” jag valt ut” att skruva på sig obekvämt ,  gnugga sig i ögonen , blir knallröd i ansiktet ,  skaka på huvudet , vända sig om för att kolla om någon stirrar på hen m.m.   Medans allt detta pågår så har jag självklart utvecklat konstiga beteenden som jag fattar påverkar hur folk uppfattar en .  Jag byter ställning hur jag står ,  Jag ger inte alltid ögonkontakt ,  stirrar  från och till på en okänd person eller kollega / vän för att typ försäkra mig om hen inte kollar på mig ( dvs den personen min hjärna / ” jag valt ut” att bli obekväm av ).   Jag kan inte ens gå längs en gata utan att bli obekväm av vem som jag än möter / går på andra sidan .  Samtidigt som allt detta händer så försöker jag att vara i nuet och snacka med en polare eller jobba på som vanligt , vara på semester med sambon osv osv .. Känslan att gå runt med en mask/ falsk bild av mig är så sjukt energikrävande och gör mig deprimerad och apatisk.  Dessutom har jag haft spelmissbruk tidigare  och har löneutmätning från kronofogden, cirka 70%  tas varje månad .  Mitt eget fel givetvis , men mycket skamkänslor och begränsande i vardagen.    Har tappat drivet / motivationen helt att ringa bästa vännerna , hitta på roliga saker, byta jobb , framtidsplaner osv.   Har självmordstankar i princip varje vecka  då jag nästan aldrig får en paus från mitt psykiska lidande .   Pausen kommer när jag stänger dörren och får vara ensam, eller en löptur, vandring i naturen .   Jag har bättre och sämre dagar , kan va hyfsat ok ibland . De är dagar / tillfällen som får mig att vilja leva .   De dåliga dagarna börjar tyvärr att vinna och de är sanslöst jobbiga .  Känns ibland som hjärnan kokar ,  har ofta feber / migrän känningar och vill bara gömma mig .  Får panik och vill bara  skrika ibland  men hjälper ju inte.   Stress symtom dyker upp  som dimmig syn ,  inflammation i kroppen , klump i halsen när jag sväljer ,  yrsel , utmattning , trötthet m.m.   Jag har mått psykiskt dåligt i cirka tjugo års tid men sista tio åren har blivit värre och värre.  Har ändå lyckats med både högskoleutbildning och jobbar heltid med rätt mycket ansvar , lever någorlunda socialt men isolerar mig när jag kan , undviker mer och mer större sociala grejer.  Det måste vända snart innan jag ger upp totalt .  Känns bara så jävla sorgligt då jag egentligen har alla förutsättningar för att kunna ha ett bra liv!   Har haft kontakt med psykiatrin flera ggr genom åren och ska ta upp den igen , var längesen nu men är nog dags att prova ny medicin och behandling.   Saknar så sjukt mycket känslan att bara kunna gå runt och vara i nuet .   Om någon haft / har liknande erfarenheter så berätta gärna .  Annars uppskattas svar oavsett .

[Blue Qygyby]

Hur gammal är du? Har du försökt styra ditt medvetande och kontrollera dig i sociala situationer ? Hoppas det går över!! 🙂

[Indigo Pisito]

Jag är i fyrtio års åldern .   Har fått olika tips/ råd att fokusera på den jag pratar med t.ex för att vara mer i nuet.   Försöker att tänka mycket på acceptans , att acceptera de känslor som dyker upp och inte förneka dem osv .   Men är absurt självmedveten i sociala sammanhang, känns som att jag står i centrum hela tiden/ ofta , att folk kollar på en på gatan , på stan, från sina bilar osv .   ( förstår att det inte är så alls och är helt skruvat!  .. ).  Är lite lättare med de närmaste vänner/ kollegor men även där dyker obekvämheten upp. Tänkte du på något annat med styra sitt medvetande och kontrollera  ?

Jag tycker det låter som att du har tvångstankar? Kan faktiskt känna igen mig i det du beskriver från förr i mitt liv. Just att det ploppar upp sexuella fantasier i huvudet på en, och även det där att man kan hamna i en situation där man hukar sig framföra någon – att det direkt för tankarna till oralsex. För egen del har jag också tänkt att jag är helt sjuk i huvudet och att det måste vara något skruvat som pågår. Av någon underlig anledning har mitt i princip försvunnit. Minns ett tillfälle där jag var på en strand och inte kunde sluta titta på en mans könsorgan genom hans badbyxor. Han såg att jag tittade och blev obekväm, men jag kunde inte sluta. Fick också den där typen av tunnelseende och fastnade i det tillståndet. Nu har jag ett och annat trauma från sexuella övergrepp med mig från mitt förflutna så har väl tänkt att det har hört ihop med det. Men jag vet egentligen inte. Kanske dock att detta började försvinna när jag synliggjorde vad jag varit med om. Hur som helst kanske det kan underlätta om du ser detta som tvång snarare än att vara en Dr Jekyll Mr Hyde?

Som jag förstått det är en annan vanlig tvångtanke bland småbarnsföräldrar att man ska råka skada sitt barn på väldigt allvarliga vis. Jag kommer inte ihåg mekanismerna bakom att det ofta kan bli så.

[Indigo Pisito]

Ja,  har också tänkt att det kan vara tvångstankar och du kan ha en poäng att det möjligen avdramatiserar något även om det inte gör mig friskare / mår bättre direkt.    Som du säger , att”  synliggöra vad kan varit med om”. Är nog inte fel , jag försöker hitta vissa personer att prata mer om mina problem sedan berättar jag inte alla sjuka saker , vet inte om det hjälper så mycket .  Men mer generellt om mina bekymmer i sociala livet.    Har inget traumatiskt som jag varit med om men kan ju finnas andra saker från barndomen som har med närhet , anknytning osv osv som kan påverka en som person.   Tack för svaret 🙂

Ja så kan det också vara 🙂 Vet ju ingenting om din uppväxt och så men kom att tänka litegrann på detta att det inte alltid är trauman som är  “traumat” (även om det naturligtvis är det för vissa) utan det kan också vara traumat över det som man inte fick i sin uppväxt (eller fick för lite av): kärlek, trygghet eller en varm famn osv.

[Green Gohyte]

Tycker också det låter som att det kan vara tvångstankar (en form av ocd), eftersom du är medveten om att det är just bara tankar. Man vet inte riktigt varför vissa får ocd. Tycker absolut du ska söka hjälp. Om det känns pinsamt  att berätta om tankarna , försök tänk på att det är inte är innehållet i tankarna som är det viktiga här utan att de är påträngande och påverkar dig socialt. Innehåller i tvångstankar kan vara hur galet som helst.