Den inre monologen

En konstant klump i bröstet. Det svider, bränner, tynger och gör ont. Den inre rösten maler i mitt huvud.  Du borde gjort, du borde sagt, varför gjorde du, varför gjorde du inte, du kunde gjort mer, du borde gjort mindre, du duger inte säger den. Du räcker inte, säger den på repeat . Jag orkar inte med mitt eget sällskap men ändå mal rösten vidare och är aldrig tyst.

Tyngden över axlarna trycker mig ner mot marken och för varje dag blir det svårare att se något som skapar värde och som lättar dimman.

Ska det vara såhär? Handlar livet om att härda ut? För vem?

Usch, känner igen det där. Som att det sitter som en hackspett på axeln och påpekar för en hur kass man är. Har du testat att säga emot? Berätta för den att den har fel? Bli arg på den som säger så elaka kommentarer till dig? Precis som du hade försvarat en vän? <3

En hackspett ja. Det kanske är det jag ska visualisera den med? För jag har blivit så van av bakgrundsbruset i huvudet, det är det normala. Men livsglädjen försvann. Men en hackspett kan man ju skrika på, jag ska prova. Tack!

[Olive Hufuvi]

Sitter med den känslan själv idag. Självanklagelser, hur gå vidare? Vill jag ens det? Varför klarar jag inte, det som andra klarar? Varför är den inre monologen så hård? Men vet du, vi ska försöka vara så mycket snällare mot oss själva. De här förgörande tankarna hjälper ej oss framåt. Du är bra precis som du är! Ingen är perfekt och alla gör misstag ibland. Just nu går du igenom något jobbigt och det är mänskligt. En dålig dag bland många dagar, det kommer finnas bättre dagar även om du inte ser det nu. Kanske hittar du inte svaren nu men om du tar hand om dig själv, och söker läkning…så kommer kanske svaren så småningom.