Annat alternativ än självmord?

[Indigo Cyhehy]

Jag orkar inte mer. Varje dag lever jag i en ständig ångest. Sedan barnsben har jag levt med prestationsångest. Och det är inte som många säger i vardagsprat. Utan riktig ångest för att inte vara bäst. Jag har alltid satt höga krav på mig själv. Aldrig varit delaktig i något om jag inte vetat att jag skulle vara bäst. Redan som barn började jag skolka, tänka på att ta självmord och hur jobbigt det var att leva. Jag fick kontakt med Bup, som gav upp hoppet “Det finns inget vi kan göra”.

Ungdomsmottagningen skickade mig till en ADHD-utredning. Jag fick diagnosen, vilket i sin tur var ett skämt. Man får ju en diagnos bara man har en enda kriterier på den där listan. Jag fortsatte utan att medicineras för diagnosen, jag hamnade i dåligt sällskap och utsatte mig för många livsfarliga sammanhang.

Jag skolade om mig och valde ett arbete där man inte kan mäta prestation. Att arbeta med människor är inte det mest optimala arbetet för sådana som jag. Jag strävar efter orealistiska mål att rädda hela världen. Jag blev sjukskriven för att jag inte klarade av pressen. Jag fixade inte vetskapen att jag inte kunde rädda alla. I grund och botten är det arbetsrelaterat. Har haft en sjukskrivning från arbetet med en chef som ständigt klagade på att jag aldrig blev frisk. När jag kom tillbaka var aldrig mina insatser tillräckliga, vilket hon yttrade tydligt. Ingen kan eller vill hjälpa mig i denna process då jag inte är från kommunen.

Jag hade sådan olidlig ångest att jag varken klarade av att sova eller av att vara vaken. Jag var i ingenmansland och började dricka kopiösa mängder alkohol för att inte slukas av ångesten, depressionen och alla de tankar som riktade sig mot att ta mitt liv. Jag klarade inte av att gå ut för att ens röka en cigg förrns det var kväll och jag var garanterad att ingen kunde se mig i det skick jag var, för stolthet vandrar hand i hand med prestationsångest.

Jag hade kontakt med företaghälsovården som även de bekräftade att de inte kunde göra mer utan hänvisade mig till psykiatrin efter att de försökt de flesta mediciner för att få bukt på min ångest och depression. I samband med min väntetid på psykiatrin kom jag åt både stesolid och oxy. Jag tog dem inte i det syfte som de var avsett för. Jag tog dem för att slippa tänka, minnas och vara människa för en sekund. Jag hatar mig själv, för jag är mycket väl medveten om vad oxy gör med människan. Jag föll för det och trots att det var flera månader sedan jag tog min sista överdos saknar jag varenda jävla sekund. Jag kommer inte ens i håg ruset men jag minns att det är det absolut bästa som någonsin hänt mig. Jag vet att när psykiatrin fångar upp mig kommer jag erbjudas beroendeframkallande mediciner. Jag vet att jag inte kommer ha förmågan att ta dem för det de är tillägnad för. Jag brottas med mig själv om jag ska berätta mitt riskbruk eller inte. Jag vet att det är troligtvis det enda sättet för mig att bli av med den gnagande ångesten och mina tankar om att självmord är den enda utgången. Men jag har sett vad beroende gör med människor och jag vill inte hamna där. Jag vill berätta för psykiatrin att jag kommer missbruka medicinen och jag vet att jag kommer absolut hata mig själv i fall jag skulle göra det.

Jag har varit så stolt. Alltid lagt på ett leende på arbetet, hemma, med vänner, för att jag vet att de inte klarar av sanningen och också för att jag inte vill att de ska lägga sig i. Jag har alltid sagt att jag mår bra. De dagar då jag verkligen bara vill ta mitt liv är de dagarna då jag ses som mest okej och pratsam, för att jag inte klarar av mina tankar.

Jag sitter här med mitt x-antal glas vin. Klockan är halv tio och om åtta timmar börjar jag jobba igen, då kraven än en gång är att jag ska ordna det omöjliga för alla andra och för mig själv. Kraven som jag absolut inte kommer kunna hålla. Jag borde sova, för jag har sovit så lite de senaste månaderna men jag vågar inte, jag är rädd för mardrömmar och sömnparaslyer. Jag skriver här i väntan på att “självmordslinjen” ska sluta ha så förbaskat lång kö. Tisdagar verkar vara en tuff dag för de flesta. Jag kommer inte komma fram idag och jag kommer troligtvis inte orka stå ut ensam mycket längre till.

 

Hej vännen, hoppas du lyckades sova och kom iväg till jobbet. Jag kan relatera till hur du känner och gått igenom liknande. Självskadebeteende är svårt att deala med. Nästan som man går och gräver sin egna grav

De paranoida tankarna om att man aldrig räcker till, att alla tittar på en.

Tror inte du är den enda med beroende-risk, du kan nämna det så får du mindre “portioner” utskrivna och får ringa in och förnya recept oftare. Det finns alltid en lösning på praktiska problem. Man behöver bara lösa ett i taget.

Tycker också du ska söka dig ifrån jobbet när du mår som du gör. Bättre att söka läkarhjälp, vara ledig och lära känna sig själv en sekund och landa i medicinen osv.

Lycka till och det finns massor med anledningar till att leva även om man inte ser dem alla gånger.