Ångesten knäcker mig

Jag har en extrem ångest, snarare panikångest och den kommer nästan varje kväll. Gärna när jag slappnar av. Vet sällan varför den blir så kraftig.
Det är fruktansvärt att uppleva. Känns som om jag har en snara runt halsen som försöker kväva mig.
och det måste finnas något omedvetet som finns inom mig som triggar i gång detta. För den bara kommer, från ingenstans. Kan även komma på dagen men då är den lättare att hantera på något sätt. Medicineras dagligen mot ångest/panikångest men medicinen ger inte den effekt som jag skulle vilja ha.
psykiatrin vill att jag ska lära mig att hantera den. Men det är så fruktansvärt svårt. Så jobbigt. Känner att jag är på väg att ge upp. För jag orkar inte mer. Ångesten knäcker mig.
jag är verkligen på väg att knäckas

Du är inte ensam, verkligen.

Skapade precis konto här då jag också behöver vägledning..

Nätterna är alltid värst och det är så jobbigt..

Men snälla ge inte upp, vi har vänt oss till denna sida vilket är positivt och förhoppningsvis kommer det att bli bättre snart..

Det är skönt att få prata med någon som också kan uppleva detta. Är så tråkigt att det finns så många med detta.

just i detta har jag en sådan grym panikångestattack och är själv med mitt bonusbarn. Ångesten blir starkare bara tanken på att jag är själv med barnet.

har märkt att jag isolerar mig mer och mer. Vågar snart knappt gå ut för jag är rädd för min ångest.

hur gör du för att ”överleva” i din ångest?

skapade också ett konto här för att få mer hjälp. Jag känner att jag snart inte klarar av detta mer. Men jag måste. Jag bara måste klara det. Trycker i log mediciner som knappt hjälper. Sen är jag så rädd för att dö. Tror att jag ska dö varje dag. Minsta lilla känning i kroppen så tror jag att jag ska dö.
alla dessa tankar och känslor som typ går över styr lite.

hur trycker man bort dessa konstiga känslor och tankar?
hur gör man för att stålsätta sig mot ångesten..?

[Green Tilaji]

Anonym skrev:

Det är skönt att få prata med någon som också kan uppleva detta. Är så tråkigt att det finns så många med detta. just i detta har jag en sådan grym panikångestattack och är själv med mitt bonusbarn. Ångesten blir starkare bara tanken på att jag är själv med barnet. har märkt att jag isolerar mig mer och mer. Vågar snart knappt gå ut för jag är rädd för min ångest. hur gör du för att ”överleva” i din ångest? skapade också ett konto här för att få mer hjälp. Jag känner att jag snart inte klarar av detta mer. Men jag måste. Jag bara måste klara det. Trycker i log mediciner som knappt hjälper. Sen är jag så rädd för att dö. Tror att jag ska dö varje dag. Minsta lilla känning i kroppen så tror jag att jag ska dö. alla dessa tankar och känslor som typ går över styr lite. hur trycker man bort dessa konstiga känslor och tankar? hur gör man för att stålsätta sig mot ångesten..?

Jag känner igen mig så väl att minsta känning i kroppen så tror jag med att jag ska dö. Jag har skrivit avskedsbrev till min familj i huvudet flera gånger, det är klart att man inte mår bra av det. Jag tycker det är skönt att skoja om det ibland men när man är mitt i det är det liksom helvetet.

Stor igenkänning på denna dessvärre. Ångesten kan verkligen vara så förlamande att man knappt vågar röra på sig i rädsla att det ska bli värre.. Tänk att en känsla kan påverka en så mycket. För mig är det som allra värst på morgonen då man vaknar upp till alla måsten och krav. Så fort jag slår upp ögonen så kommer ångesten som ett brev på posten. Jag lider av återkommande depressioner med ångest, och det är lika j-t varje gång trots att jag vet att det inte alltid kommer att kännas så här. Medicinerar med Sertralin och håller precis på och höjer till 100 mg och har även Oxascand när det blir som värst, annars hade jag nog varit tvungen att sjukskriva mig direkt.. När jag är något så när logisk så försöker jag inte att undvika ångesten utan utmanar den istället typ “kom igen, give me all you got” och det funkar faktiskt ibland, dvs ångesten viker undan. Men jag är en typisk grubblare som övertänker allt och ser katastrofer i allt. Tyckte att min mamma var så jobbig eftersom hon var likadan och nu sitter jag här själv i samma plågsamma mönster. Har ni andra någon samtalshjälp? Jobbar ni på som vanligt?

Anonym skrev:

Det är skönt att få prata med någon som också kan uppleva detta. Är så tråkigt att det finns så många med detta. just i detta har jag en sådan grym panikångestattack och är själv med mitt bonusbarn. Ångesten blir starkare bara tanken på att jag är själv med barnet. har märkt att jag isolerar mig mer och mer. Vågar snart knappt gå ut för jag är rädd för min ångest. hur gör du för att ”överleva” i din ångest? skapade också ett konto här för att få mer hjälp. Jag känner att jag snart inte klarar av detta mer. Men jag måste. Jag bara måste klara det. Trycker i log mediciner som knappt hjälper. Sen är jag så rädd för att dö. Tror att jag ska dö varje dag. Minsta lilla känning i kroppen så tror jag att jag ska dö. alla dessa tankar och känslor som typ går över styr lite. hur trycker man bort dessa konstiga känslor och tankar? hur gör man för att stålsätta sig mot ångesten..?

Jag känner igen mig så väl det du beskriver, jag tror jag är så ensam att ha det här ångesttänket, så rädd för att dö så jag inte vill leva.,tycker att psykiatrin sviker mig, dom mediciner som dom erbjuder mig funkar inte ett dugg mot ångesten

Förstår helt. Kan bara säga att du inte ska tappa hoppet alls.. bättre stunder kommer.

Har själv panikångest och något som har hjälpt mig enormt är att göra mitt bästa för att inte va rädd för paniken.. lättare sagt än gjort. Prova att tänka att paniken inte kommer ta kål på dig och att du har klarat sig igenom varje panikattack hittills och att den i sig inte är farlig. Come at me liksom, jag är starkare än paniken som kan komma så vad kan den orsaka mer än obehag? Panikattacker är kroppens fight and flight respons som sätter igång, påminn dig själv om detta och kom ihåg att du INTE är galen. Jag själv upplever derealisation… alltså att jag inte riktigt känner att jag är helt närvarande och att jag inte riktigt finns i världen när ångesten är som svårast. Det är just den känslan som knäcker mig som är en person som vanligtvis älskar livet och vill UPPLEVA allt. Du är inte galen om du också känner detta.. många andra upplever derealisation.