Ångest, PTSD och självskadebeteende.

Jag lider av PTSD sedan 3år då en närstående tog livet av sig. Sedan dess har jag haft hemska erfarenheter med skuldkänslorna och även blivit anklagad av övriga närstående och fått det använt emot mig vid vissa tillfällen och som jag själv upplever det så har jag blivit nästan misshandlad av psykiatrin på hemorten innan jag hittade rätt kontakt för mig på annan ort. Jag har jätte svårt att fungera socialt och saker och aktiviteter som jag tidigare tyckt väldigt mycket om har jag använt på ett destruktivt sätt. När jag nu vill göra vissa saker så får jag ångest och relaterar till dåliga tillfällen och mår jättedåligt i flera dagar. Det kanske är vagt berättat av mig men kan någon känna igen sig i det jag skrev?

Anonym skrev:

Jag lider av PTSD sedan 3år då en närstående tog livet av sig. Sedan dess har jag haft hemska erfarenheter med skuldkänslorna och även blivit anklagad av övriga närstående och fått det använt emot mig vid vissa tillfällen och som jag själv upplever det så har jag blivit nästan misshandlad av psykiatrin på hemorten innan jag hittade rätt kontakt för mig på annan ort. Jag har jätte svårt att fungera socialt och saker och aktiviteter som jag tidigare tyckt väldigt mycket om har jag använt på ett destruktivt sätt. När jag nu vill göra vissa saker så får jag ångest och relaterar till dåliga tillfällen och mår jättedåligt i flera dagar. Det kanske är vagt berättat av mig men kan någon känna igen sig i det jag skrev?

Jag känner igen mig i ångesten och skuldkänslor trots att min nära anhörig som gick bort inte tog livet av sig utan sakta dog framför våra ögon trots att vi försökte hjälpa honom så nådde vi inte fram och alla år av misshandel mot hans stackars kropp gjorde att den inte orkade mer.  Några av våra andra anhöriga skyllde också på mig för att jag var den som stod honom närmst.

I övrigt så kanske våra historier är väldigt olika men ångest och skuld känns nog lika oavsett.

Har inte haft kontakt med psyket för jag känner inget förtroende för ngn. Efter hans död brakade äktenskap och jag gav mig snabbt in i förhållande med ett ex som jag alltid fortfarande haft känslor för, såg till att skapa en trygghet hos honom, tog hand om hans barn samtidigt som jag vid sidan av inledde en sms/konversations romans med min chef som gav mig en massa materiella och ekonomiska fördelar och hans kärlek till mig börjar bli besatt medans jag bara känner mig besvärad men ändå fortsätter för jag vill inte förlora mina fördelar. Sedan kom min nya kärlek på mig och kastade ut mig och nu står jag här och inser hur destruktivt jag levt.

Trodde inte att jag kände något alls när han kastade ut mig och talade om att han aldrig mer ville se mig men har inte ätit på tre dagar och knappt sovit och idag slog ångesten ned i kroppen som en atombomb, totalt fysisk. Vet inte hur jag ska överleva detta eller ens hur jag tar mig vidare…

Igår kontaktades jag av ännu ett ex (verkar som universum vill testa mig) helt otippat och jag mitt dumma pucko gick med på att träffas, vi träffades snabbt bara och sa hej då han var i mina trakter men sedan bestämde vi att träffas idag trots att jag absolut inte känner något för denna man.

Sociala situationer och att behöva umgås med folk ger mig panik och jag är så trött… ändå fortsätter mitt självskadebeteende, jag ger mig in i situationer där jag vet att jag kommer att må dåligt.

 

Det är verkligen jättesvårt med förhållande till andra människor. Jag är så emotionellt instabil. När jag får kontakt med någon så förstör jag den när dom kommer för nära fastän det är jag som öppnar upp för en djupare kontakt. Jag har sådan stark saknad, ångest, skuldkänslor. Det är bara ett enda kaos. Det enda konstanta är just drogerna. Med dom är känslorna detsamma hela tiden. Jag har ingen tillit till någon och absolut inte vården. Det här kommer aldrig hålla, jag vet inte hur länge jag kommer klara av det här. Jag vill ha kontakt med personer som är riktiga vänner men dom skrämmer jag iväg för att jag är rädd att för att bli ensam. Jag vet inte hur jag ska ändra detta mönster. Jag vet inte om jag verkligen vill det heller nå mer.

Anonym skrev:

Det är verkligen jättesvårt med förhållande till andra människor. Jag är så emotionellt instabil. När jag får kontakt med någon så förstör jag den när dom kommer för nära fastän det är jag som öppnar upp för en djupare kontakt. Jag har sådan stark saknad, ångest, skuldkänslor. Det är bara ett enda kaos. Det enda konstanta är just drogerna. Med dom är känslorna detsamma hela tiden. Jag har ingen tillit till någon och absolut inte vården. Det här kommer aldrig hålla, jag vet inte hur länge jag kommer klara av det här. Jag vill ha kontakt med personer som är riktiga vänner men dom skrämmer jag iväg för att jag är rädd att för att bli ensam. Jag vet inte hur jag ska ändra detta mönster. Jag vet inte om jag verkligen vill det heller nå mer.

Jag förstår vad du menar även om jag gör allt för att det ska se bra ut på ytan är allt egentligen kaos.  Jag har absolut inget förtroende för vården heller men kommer ändå att försöka en gång till att börja med kbt.

Många gånger är känslan av att inte orka fortsätta så stark att det enda som håller mig kvar faktiskt är ångesten över att jag inte vill skada fler i familjen så det du känner är en välbekant känsla.

När det gäller droger så brukar jag ta lugnande och sömntabletter men igår gjorde jag ett misstag för jag ville vara mer social och skulle ut så då tog jag amfetamin…Började bra men slutade hjärtklappning och ångest.. inget bra val .. så även om droger inte är en lösning så förstår jag dig där också.

Jag har äntligen vågat börja öppna mig för en vän och fått hjälp därifrån men hon har lång erfarenhet av att själv må piss så det kanske gjorde det lite lättare.

Försök våga tala om exakt hur illa du mår till ngn nära så kanske den personen är mer förstående än du tror.