Ångest, ensamhet, nattprat. Bor borta så natt här där jag är nu. Sån obehaglig känsla i kroppen. Känner mig dum. Dålig på jobbet, börjat ett nytt som kräver massor av förberedelser och kunskaper. Jag känner mig dum och tänker att jag tagit på mig för mycket hela tiden, studenterna har varit elaka. Känns mycket dåligt. Stressigt. Jag har ångest flera dagar innan lektion och sen sover jag knappt på natten innan.
stressigt och ångestframkallande. får suicidalatankar och katastroftänk.
min äldsta dotter har det jobbigt. Hon vill inte kissa på förskolan och kissar i sina byxor varje dag när kg kommer för att hämta, hon är 4. Hon bråkar om allt och jag känner mig som en så dålig förälder för jag kan inte hjälpa henne. & hon argumenterar om allt, bråkar om precis allt.
Min minsta började precis dagis. Han är min sista bebis och det känns i kroppen och hormonerna är många. Så svårt att lämna ifrån sig sin bebis. Han är 8,5 månader.
min dotter har det svårt med lillebror också. Han tar hennes mamma och hennes saker. Vill så gärna hjälpa henne men det är så svårt. Hon vill inte vara nära. Hon skriker så mycket på mig för minsta lilla. Ger mig sån ångest. Vill hjälpa henne men hon är för liten för att förstå mig och jag har bänt mig blå för att försöka hjälpa. Stressigt som fan.
Min man är knepig. Han har svårt för att stötta mig i mina känslor, tror han blir rädd. Jag är liksom grunden för hans känslor så när jag svajar blir det svårt för honom på något sätt. Jag har dessutom nervsmärta i min rygg som blir värre av att jag stressar och har ångest. Livet är kul nu. Mår så sjukt ruggigt. Hur kan man ens bli suicidal när man har barn lixom? Hur vågar jag ens ha de tankarna? Mina bebisar behöver ju mig?? Blir helt rädd för mig själv och tanken på att det skulle vara så skönt att få han kroppsligt ont som jag själv bestämt. Örk.
