Kära amfetamin.
Du fick mig att våga när jag själv inte gjorde det, fick mig att må bra när det tordes omöjligt.
Du socialiserade när avskyn och rädslan för att säga: Hej! och börja ett nytt kapitel var som starkast.
Du tröstade i ensamhetens tid, fick mig till motivation när tomheten på insidan var lika mörk som dem djupaste haven.
Men trots allt detta min vapendragare, så fick du mig helt maktlös inför vad ett mänskligt liv bör vara.
Du isolerade, ljög, skapade total blindhet för det som redan fanns framför mina ögon. Du sårade, förstörde och krossade relationer som var ovärderliga. Jag trodde du var jag och jag var du. Men du lurades bara, spelade ett spel av temporär lycka som aldrig fanns.
Idag är jag glad att vara helt tom på insidan, glad att bergen som måste bestigas är utan dig. Relationerna du förstörde kommer långsamt tillbaka, människor ler och skrattar runt mig igen, även om jag förblir helt tom på insidan stundtals.
Jag började använda dig när jag var 25. Som 34åring har du visat mig ditt riktiga ansikte för sista gången, detta vidriga, råa, kalla, elaka, hatiska, skrämmande ansikte.
Du kommer aldrig mer lura mig, dina lögner har bytts ut emot sanningar. Vreden blivit ömhet, hatet omgjort till kärlek. Självförakt till själslig insikt.
Du var mitt monster och jag var din slav.
