Allt jag vill är att sova!!

[Red Luqika]

Vet inte vart jag ska börja.. känner mej så emotionellt och fysiskt SLUT! Vill bara sova och kolla på serier. Fly bort. Bort från verkligheten, från livet. Min kraft har tagit slut.
Jobbigt att skriva det här då jag helst vill stänga av och ignorera att jag mår dåligt men känner att jag måste om jag ska må bra igen.

Har sedan barndomen.. kommer inte i håg exsakt ålder men väldigt tidigt .. kanske 5-7 kännt mycket! Kännt djupare än andra för allt och haft mycket fantasi. Dagdrömt mycket och befunnit mig mycket i min egen hjärna/fantasi.
Nästan alltid kännt mej utanför” och olik andra människor. Som att jag står med ett ben i verkligheten medans en annan del varit ute och snurrat i en annan verklighet.

inte varit jordad” helt enkelt och är inte det nu heller. Bara blivit värre genom åren.

Kommer inte i håg ålder men tror att det var på mellanstadiet som jag stängde av” och började lida av depersonalisation.
Är 39 år idag och har fortfarande depersonalisation dagligen så har alltså levt med skiten i stort sätt hela mitt liv.

Extremt jobbigt tillstånd att leva med dagligen då jag aldrig känner mej riktigt närvarande. Jag vet vad jag gör, vart jag är osv så det är inget fel på verklighetsuppfattningen. Det är absolut inte samma sak som att ha en psykos eller vara schizofren. Däremot KÄNNS det som det! Som att jag ska bli eller redan har blivit GALEN pga av alla overklighetskänslor/dissasoaction. Vilket är en försvarsmekanism där man stänger av”och flyr in i sej själv” pga att verkligheten är för tuff. Är ett sätt att överleva när livet blir för tufft att hantera. Man klarar inte av att dela med verkligheten så man flyr från den mentalt”..

skapar distans mellan sig själv och verkligheten för att den är för smärtsam att hantera.

Det här tillståndet har jag levt med i princip hela mitt liv, ca. 30 år snart och det  förgör mig långsamt.  Tänk er att aldrig känna er riktigt närvarande. Trots att du är det fysiskt så känns det inte så mentalt.. är som att leva i en skräckfilm, så läskigt och plågsamt.

Ännu svårare och mer plågsamt är det då jag har en son och det ända jag vill är att känna mej närvarande mentalt och emotionellt med honom.
Trots att jag är det fysiskt. Spelar fotboll med honom, lagar mat, går till skolan/hämtar, tjatar om läxor och allt det som hör till att vara mamma så känner jag mig väldigt sällan mentalt och emotionellt närvarande med honom.

jag kan sitta och prata med honom och samtidigt känna mej helt frånvarande. Bortkopplad mentalt och emotionellt  fast jag är där fysiskt!

HATAR att känna såhär!!

En del av diagnosen depersonalisation är förutom att känna sig frånvarande psykiskt även att känna sig emotionellt avstängd.
Det är helt enkelt svårt att känna” då det även är en del av försvarsmekanism för att inte dela med verkligheten. Man liksom kopplar bort” från sej själv, disstanserar sig för att klara av att leva”. För det är för jobbigt att hantera alla dom känslor man egentligen känner, sorg och den extrema ångest man bär på. Då är det lättare att fly.. disstansera sig..

Jag älskar min son mest av allt och skulle inte levt om det inte vore för honom men jag har så svårt att hitta den där glädjen och kärleken som jag har i mitt hjärta men som inte kommer ut! I bland gör den det och de är de bästa stunderna som finns. När mitt hjärta svämmar över av kärlek till honom och jag börjar gråta för att jag älskar honom så mycket. Men nu var det länge sen.. för länge sen.. och jag hatar mej själv för det! Känner mej som en avstängd robot som bara går genom livet och gör det jag måste men utan att känna riktig glädje eller kärlek..

det är fruktansvärt! Känner mej som en psykopat och som världens sämsta mamma som inte kan njuta av att vara med mitt eget barn. Som inte känner glädje och lycka. Allt jag vill är att sova och vara ensam. Så hemskt! Han förtjänar så mycket mer än det jag ger honom och det förstör mig!

det ända som betyder nåt för mig är min son och att vara en så bra mamma till honom som möjligt! Ge honom det han förtjänar!
men min själ är för trött! Jag har inget mer att ta av”. All min energi är i botten.
är som allt bara tagit slut på ström/batteri nu och allt jag orkar är att kolla på serier och sova..

HATAR att känna såhär!

föeurom att ha levt nästan hela mitt liv med depersonalisation så är grunden till att det bröt ut ångest. Har även lidit av ångest och depression sen mycket ung ålder och gör det än i dag.. Det + overklighetskänslor/Dp” är vad som gör att jag nu känner att jag tappat all kraft! Orkar helt enkelt inte mer. Det är för mycket helt enkelt så min kropp och sinne har stängt av. Batterierna är slut och det har blivit strömavbrott.

vet inte hur jag ska orka resa mig igen. Känns som jag aldrig kommer känna riktig lycka eller kärlek igen.. behöver hjälp men hoppet börjar dö.

har varit här sååå många gånger förut och visst  det har blivit bättre men bara en period. Jag hamnar alltid tillbaka hit!