[Yellow Rapucu]

Jag har svårt för “lätt” träning, eftersom jag inte tycker det händer något. Vill gärna kunna känna några resultat utan det ska gå flera år. Så vill nog ha en träningsform vart jag måste, eller kan, ta i. På det sättet är gymmet ju faktiskt bra för att jag kan pausa eller välja vikt efter vad som känns lagom.

Testade en grej senast jag var där, att försöka inte titta upp eller fram, att hela tiden titta ner. På det sättet blev det som att det inte fanns andra människor där. Blev lite enklare för självförtroendet. Tänker att om man kan lura hjärnan till att det inte finns andra människor runt en då kan man inte heller sakna den gemenskapen och känna sig utanför. Att försöka bli en del av den har jag testat i 50 år nu utan succes, så kan väl lika väl testa detta sättet att förhålla sig.

 

[Yellow Rapucu]

Väldigt befriande att få höra från andra som känner samma sak. Fick faktiskt svar från en läkare som har forskat i motion/psykiskt hälsa, och hon skrev att även om majoriteten av människor påverkas positivt så kan det också ha motsatt effekt. Eftersom vi reagerar olika på det hormoner som friges när vi tränar. Även det väldigt skönt att höra. Ska gå på gymmet idag och försöka tänka att jag gör det för mig och strunta i hur de andra på gymmet ser ut, och hur mycket skrot de kan kånka runt på. Och inte ta i för mycket.

Lättare sagd än gjort antagligen.

[Yellow Rapucu]

När jag började på gymmet så kändes det jättebra, första gången en träningsform har känns rolig. Men så småningom tog min brist på självförtroende över, och det blev jobbigt. Jobbigt att se alla snygga , vältränade människor. Människor som pratade med varandra, och som ibland tränade med en kompis. Jag började känna mig mer och mer värdelös, sämre än alla andra. Kanske hade jag orealistiska förväntningar av att gå dit, trodde nog att jag skulle bli lite mindre ful av att gå dit, men då borde jag nog gått till en plastikkirurg istället. Har provat träna hemma, men det funkar inte, ingen plats och svårt koncentrera mig på träning i hemmamiljö. Så än så länge går jag till gymmet och kämpar på, vet inte riktigt varför egentligen, har väl nånstans fortfarande någon fantasi om att det ska vara bra för mig.

Egentligen så vet jag ju vad detta handlar om, oavsett vad jag gör så känner jag mig utanför, och känner att jag aldrig har lyckats med någonting i livet.

[Yellow Rapucu]

Det var ju intressant, med Avici och att det påminner om stressreaktion.

Har skrivit till en forskare som gjort en studie om motion och psykisk hälsa och frågat om de har märkt några exempel på detta. För det enda man hör och läser är att “du mår så bra av motion.” När man sen inte gör det, så blir det som ännu ett fel man har.

Simning är nog det mest stressande jag vet, så får bli nåt annat. På många sätt är gymmet bra, kan variera övningar och ta det i ett tempo jag vill. Om bara de tog bort speglar och andra som tränar.