Tack så jättemycket för ditt svar!
Ja, just nu tänker jag inte mycket på mina egna känslor. Tänker att det är inte jag som försökte dö, så länge det är fallet kan mina grejer vänta.
Jag tror inte heller hon vet vad hon orsakade, jag försökte få henne o förstå det i stundens hetta men osäkert om det gick in.. Mitt fokus har varit att inte lämna henne ur min syn och försöka vara så stödjande jag kan, men sånt får ju inte bli för mycket heller. Jag stör mig också på att jag lovade o inte berätta för någon nära. Jag och hennes mamma står väldigt nära varann, vi har kunnat prata om allt när det känts tufft och hon finns alltid där för oss båda. Så att inte berätta vad som hänt hennes dotter, känns som att jag gör henne och mig själv besviken.
Måste våga ta upp det med sambon, men när är en bra tidpunkt liksom.. Får väl helt enkelt bara göra det, spela roll om det är rätt tillfälle..
Tack för dina tankar, det hjälpte enormt
