[Yellow Budesu]

Jätte bra fråga…

..ärligt talat vet jag inte det, ibland tänker jag genuina ursäkter från de som sårat mig. Kanske någon form av eips-terapi? Mitt allra största problem är helt klart relationen till mig själv och andra. Är konstant rädd för att bli övergiven eller sviken av andra..vet inte hur jag ska läka detta…en gång åkte min pappa ifrån mig när jag var runt 10 år..och kom aldrig tillbaka för att hämta mig…jag var så rädd för allt att jag inte ens vågade be någon om hjälp. Gömde mig i buskar och grät..till slut kom min mamma efter 2-3 h och hämtade mig…det satte så oerhört djupa spår i mig. Jag var oönskad, oälskad. Mina föräldrar sa aldrig till mig att de älskade mig förrän jag rymde hemifrån när jag var 16 år. Skadan var redan skedd…jag vet liksom inte hur jag någonsin ska känna mig trygg med någon eller i mig själv . Känns som det är det jag saknar mest av allt. Emotionell trygghet…

hur gör man?

[Yellow Budesu]

Jag vet inte vad jag ska berätta om mig själv egentligen. Jag känner mig jävligt misslyckad och ensam. Jag är så ledsen över att inte kunna prata med mina vänner om detta, förstår att de är trötta på mig. Har vuxit upp med övergrepp, kaos och psykisk sjuk mamma + självupptagen pappa. Har aldrig känt mig trygg eller nära någon någonsin. Fram tills jag var 20, tror inte jag någon riktigt kände mig alls. Mina vänner är lite likadana tyvärr..gillar inte att vara sårbara, vilket bara gör det ännu jobbigare för mig att vara sårbar. Har varit inlagd på psyk sammanlagt runt 4 ggr mellan 19-29 års ålder. Blivit hämtad av polis en gång sedan jag råkade försäga mig själv att jag skulle hänga mig hemma till en kompis. Hon beöt upp kontakten med mig i 1 år efter det, men vi umgås nu igen. Men det känns aldrig som att det blir detsamma mellan oss. Innan tror jag att hon såg upp till mig, jag har alltid behövt vara stark eftersom livet har varit så svårt mot mig och jag aldrig haft någon annan än mig själv. Men..egentligen är jag lika sårbar som vem som helst…jag är bara så jävla ledsen för att ingen av mina vänner hör av sig ibland och bara frågar hur jag mår..eller kanske någon kollega på jobbet. Dock finns de alltid där om jag behöver nåt.

Jag känner mig ofta som en belastning för min familj och vänner. Är inte som alla andra. Är singel, kvinna 34 år. Jobbar, bor själv. Har inget liv. Jag faller endast för emotionellt otillgängliga killr eftersom jag har ett sånt ambivalent anknytningsmönster.

Har svår pmsd, och pratar med en psykolog på vårdcentralen någon/några ggr i månaden..men egentligen hade jag behövt en djupare terapi tror jag. Äter 10-20 mg Ecitalopram ungefär 2 veckor i månaden vilket hjälper väldigt mycket. Men nu när jag har tagit medicinen i några månader från och till kommer verkligheten ikapp mig. Jag känner mig tom. Självmedicinerar med alkohol ibland, vilket ofta slutar med att jag dricker för mycket och spyr/blir bakis. Ibland måste jag stanna hemma från jobbet.

Jag har gått 2 omgångar i terapi, men det känns inte som att någon verkligen hjälpt på djupet. Hjälpt en del absolut, men jag känner mig fortfarande tom, värdelös och som att jag endast lever för andras behag. Jag ställer gärna upp för andra och älskar att känna mig behövd…men jag står inte ut med tanken att känna sig oälskad..och utnyttjad. Ska jag känna såhär resten av livet?