Kan ibland förstå att jag inte är ensam om dessa känslor. Tack för bekräftelsen🙏 Det blir ju så att man drar sig undan och blir “osynlig”. Inte för att det är det man önskar, tvärtom så längtar man efter samhörighet och mänskilg kontakt. Men när självkänslan och människovärdet sjunker vill man inte uppleva att jag är en belastning eller någon oönskad varelse. Då är det bättre att inte störa någon annan och förstöra deras dag bara genom att visa att jag finns till.
Stänger min dörr, drar ner persiennen och blir den osynlige betraktaren som iakttar världen och livet som fortgår för de andra, men som aldrig var menat för mig.
