Jag känner så väl igen mig. Jag har jobbat på samma arkitektkontor i 12 år snart, som administratör. Aldrig med en känsla av att höra till eller känna mig rofylld på jobbet. Mina kollegor är väldigt prestigefyllda, det är karriären framför allt. Jag gillar mina arbetsuppgifter men klarar inte av den allvarliga stressade stämningen och att alla är så drivna. Jag känner mig flummig och ointresserad och blir som ett litet trotsigt barn för att liksom väga upp för allvaret som mina kollegor utstrålar. Samtidigt som jag förstår att det är en konsultfirma och vi måste dra in pengar och göra ett bra jobb osv.
Jag har inte känt mig hemma på tidigare arbetsplatser heller, så jag förstår att problemet ligger hos mig. Det där som någon skrev om att trivas i undantagstillstånd stämde så bra in på mig. När covid kom tänkte jag bara ” åh, wow, det händer nånting som bryter vardagen!!” Kanske är det ett tecken på att jag inte passar in i ekorrhjulet utan skulle vilja leva mitt liv på ett mer fritt sätt, för fängelsekänslan är ju fruktansvärd. Samtidigt så behöver man en inkomst och vill inte vara själv hela dagarna heller.
Det jag har försökt göra sista året är att stärka mig själv på det privata planet. Att öva på att känna acceptens i varje stund, det får vara tråkigt, jag får känna mig som en fånge, men jag värderar inte känslan utan accepterar att det är så just nu. Det kommer inte vara för alltid. OCH! Känslan försöker säga mig någonting, vad är det den försöker säga mig? Kan jag ta babysteps i en ny riktning, kan jag välja att inte värdera jobbet som bra eller dåligt utan bara som neutralt?
Jag kände en gemenskap när jag läste din tråd, du är verkligen inte ensam. Arbetsplatser passar nog inte någon 100%, och det sociala är verkligen en svår nöt att knäcka. Sen får man kanske bara lära sig att undvika de kollegor som tar mest av ens energi..? Och lära sig att se när det händer!
