[Teal Kadavy]

Hej!

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur det gått. Det har väl varit stabilt,  inte bra men stabilt. I alla fall fram till för någon månad sedan.  Sömnen är trasig, finns ingen motivation till sådant jag vill och brukar göra och mina tankar spinner iväg i  riktningar de kanske inte bör. Samtidigt är jag mer ensam än någonsin.  Till viss del pga corona, men också för att jag dinstanserar mig från folk för att jag inte vågar släppa någon nära.

Lite för att jag inte vill såra någon men jag vet att det kan ha motsatt effekt. Det har också lett till att vänner kmappt hör av sig längre. Så det har pågått länge.

Det är ett bra tips att se det som ett steg och för att se det som att jag är stark. Har hört det någonstans innan och att det egentligen är som att söka hjälp för din fysiska hälsa.  Som fysisk vård,  fysioterapi eller att ta hjälp av en pt. Men det är ett så  vansinnigt stort steg för mig av någon outgrundlig anledning som jag inte riktigt själv förstår själv.  För rent logiskt och objektivt ser jag alla anledningar till att öppna upp. Söka hjälp och må bättre är värt mycket, men jag gör det inte.

[Teal Kadavy]

Det finns vissa i min närhet jag råkat öppna mig för när jag varit full. Men jag vet inte om jag kan lita på dem egentligen utan att det jag berättar sprids vidare, vilket gör mig tveksam till att lita på dem på det sättet. Vill inte heller vara till besvär för dem som gett mig förslag på hjälp när jag varit berusad utan att jag egentligen känner dem särskilt väl. Har hänt att personer som jag inte känner velat hjälpa till när jag hamnat snett rent känslomässigt.

Sen har jag vänner och familj som är nära, men som jag inte vill dra in i min skit, i och med vad de redan har att ta hänsyn till privat och redan varit med om. Jag vill inte öka på bördan då det redan är mycket för dem och mig. Jag har länge dolt hur jag mår för allt och alla, det är främst om jag blir full när jag är i obalans som jag läcker som ett såll. Det värsta var när en jag bedömde som nära sa att hen inte kunde hjälpa mig när jag sa att jag inte visste om jag ville leva mer. Eftersom det enligt hen inte spelade någon roll vad hen sa, när jag fattar beslutet om jag ska leva eller inte. Ville nästan hitta närmsta tåg för att göra en poäng av det, men det var för långt till närmsta tågspår

Det värsta är hur tankarna på att ta mitt liv börjar smyga sig in i mina “vanliga” tankar från att endast ha varit när där jag mått riktigt dåligt. Jag har aldrig velat lida men i vissa fall kan det idag kännas som om att det inte spelar någon rolll, vilket öppnar vissa dörrar som inte bör öppnas. Det känns inte som om att det finns någon i min närhet som jag litar på som kan hjälpa mig utan att de själva går under.

Rent rationellt förstår jag att man inte kanske hittar rätt vid första besöket hos psyikatriker eller psykolog, men jag vill verkligen inte behöva leta. Jag vill bara hitta någon som kan hjälpa mig från get go. Sedan jag skrev första inlägget har det varit ok, men idag är en sämre dag. Idag var jag väldigt glad fram till dess att jag insåg att jag är ensam om min egen glädje, ingen att dela den med och helt bortglömd. Och då hamnade jag här och “svarade” på meddelandet som jag faktiskt duckat fram till nu för att jag känt mig dum…