Hur gör man? Hur ska man våga?

[Teal Kadavy]

Har under flera år nåt dåligt till och från, hur länge vet jag inteo har under en längre period känt att jag borde söka hjälp. Jag förmår mig bara inte att ta det steget. Orsaken är en cocktail av osäkerhet, rädsla, skam och att det känns mindre relevant när jag är i en bättre period. Men något är fel i grunden någonstans.

Ibland känner jag bara att jag inte orkar mer. Inte att jag alltid vill dö, men ibland varken ökar eller vill jag mer. Har börjat önska mig en obotlig sjukdom, en olycka eller något annat som skulle göra det åt mig. Något som kan ta mig bort ifrån känslan av ensamhet, tomhet och obetydlighet. Men helst skulle jag vilja känna tvärtom, men det känns just nu helt hopplöst. Och tankarna smyger sig även in när jag mår bättre.

Så hur går man tillväga för att söka hjälp?

Hur gör man för att våga ta steget till hjälp när man är djupt osäker och rädd?

Hur får man rätt hjälp?

Har surfat runt på 1177 och min regions hemsida utan att känna att det gav mig något.

Hej!

Det första jag funderar över när jag läser ditt inlägg är om du har någon person i din närhet som vet om hur du mår och känner? Om det känns jobbigt att söka hjälp kanske det skulle underlätta om någon du litar på kan finnas med när du söker hjälpen? Kanske genom att skjutsa dig, följa med på ett första möte eller bara peppa! En väg att gå skulle kunna vara via din vårdcentral. Där bör finnas kurator eller psykolog som du skulle kunna träffa. Det är inte alltid man träffar rätt i första skedet men någonstans måste man ju börja. Jag tänker också att det är ett första steg att välja att skriva här 🙂

[Teal Kadavy]

Det finns vissa i min närhet jag råkat öppna mig för när jag varit full. Men jag vet inte om jag kan lita på dem egentligen utan att det jag berättar sprids vidare, vilket gör mig tveksam till att lita på dem på det sättet. Vill inte heller vara till besvär för dem som gett mig förslag på hjälp när jag varit berusad utan att jag egentligen känner dem särskilt väl. Har hänt att personer som jag inte känner velat hjälpa till när jag hamnat snett rent känslomässigt.

Sen har jag vänner och familj som är nära, men som jag inte vill dra in i min skit, i och med vad de redan har att ta hänsyn till privat och redan varit med om. Jag vill inte öka på bördan då det redan är mycket för dem och mig. Jag har länge dolt hur jag mår för allt och alla, det är främst om jag blir full när jag är i obalans som jag läcker som ett såll. Det värsta var när en jag bedömde som nära sa att hen inte kunde hjälpa mig när jag sa att jag inte visste om jag ville leva mer. Eftersom det enligt hen inte spelade någon roll vad hen sa, när jag fattar beslutet om jag ska leva eller inte. Ville nästan hitta närmsta tåg för att göra en poäng av det, men det var för långt till närmsta tågspår

Det värsta är hur tankarna på att ta mitt liv börjar smyga sig in i mina “vanliga” tankar från att endast ha varit när där jag mått riktigt dåligt. Jag har aldrig velat lida men i vissa fall kan det idag kännas som om att det inte spelar någon rolll, vilket öppnar vissa dörrar som inte bör öppnas. Det känns inte som om att det finns någon i min närhet som jag litar på som kan hjälpa mig utan att de själva går under.

Rent rationellt förstår jag att man inte kanske hittar rätt vid första besöket hos psyikatriker eller psykolog, men jag vill verkligen inte behöva leta. Jag vill bara hitta någon som kan hjälpa mig från get go. Sedan jag skrev första inlägget har det varit ok, men idag är en sämre dag. Idag var jag väldigt glad fram till dess att jag insåg att jag är ensam om min egen glädje, ingen att dela den med och helt bortglömd. Och då hamnade jag här och “svarade” på meddelandet som jag faktiskt duckat fram till nu för att jag känt mig dum…

Hej!

Jag känner igen mig i din situation. Vill gärna höra hur det gått för dig?

Försök bara våga ta kontakt med vårdcentralen och boka ett läkarbesök (det är så det funkar i vår region) väl där säger du att du vill ha hjälp med dina tankar. Tänk bara på att du ska ta ett steg, tänkt inte på hela vägen. Att folk i en närhet inte förstår och inte kan hjälpa är förståeligt, har man aldrig upplevt djup depression då kan man aldrig förstå, därför behöver man prata med någon som kan hjälpa en. Folk i ens närhet är oftast bara stöd. Se det som att om du söker vård är du stark, för alla vågar inte det.

Jag har försökt söka vård i 11 år snart. Det är ett otroligt stort steg och omöjligt för mig att ta själv.

[Teal Kadavy]

Hej!

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur det gått. Det har väl varit stabilt,  inte bra men stabilt. I alla fall fram till för någon månad sedan.  Sömnen är trasig, finns ingen motivation till sådant jag vill och brukar göra och mina tankar spinner iväg i  riktningar de kanske inte bör. Samtidigt är jag mer ensam än någonsin.  Till viss del pga corona, men också för att jag dinstanserar mig från folk för att jag inte vågar släppa någon nära.

Lite för att jag inte vill såra någon men jag vet att det kan ha motsatt effekt. Det har också lett till att vänner kmappt hör av sig längre. Så det har pågått länge.

Det är ett bra tips att se det som ett steg och för att se det som att jag är stark. Har hört det någonstans innan och att det egentligen är som att söka hjälp för din fysiska hälsa.  Som fysisk vård,  fysioterapi eller att ta hjälp av en pt. Men det är ett så  vansinnigt stort steg för mig av någon outgrundlig anledning som jag inte riktigt själv förstår själv.  För rent logiskt och objektivt ser jag alla anledningar till att öppna upp. Söka hjälp och må bättre är värt mycket, men jag gör det inte.