[Teal Cacypo]

Känner igen beteendet och förstår frustrationen. Min fru har EIPS och vi får stora problem med familjesammankomster då dessa blir ett stort stresspåslag för min fru och ger henne känslor att hon inte duger för min familj.

Ofta resulterar det i att det är enklare att inte vara med på dessa sammankomster och jag får dåligt samvete att jag inte är med.

Ibland är jag med själv och frun är hemma men nästan varje gång vi gjort på det viset så har frun varit väldigt ledsen eller väldigt arg när jag kommit hem, även om jag bara varit borta några timmar. Hon känner sig bortvald och att jag ”alltid låter min familj gå före henne” vilket får mig att känna mig väldigt otillräcklig, både för frun och familjen. Därför känns det ofta enklare och bättre att undvika dessa sammankomster.

Kanske är det nåt liknande scenario för din syster? Läs gärna på om EIPS och hur det yttrar sig, det har i alla fall hjälpt mig att förstå hur det är för min fru.

[Teal Cacypo]

Jag och min fru har varit ett par i över 30 år och hon har mått dåligt allt sedan tonåren med depression och ångest. Hon har en diagnos med EIPS och pratat SÅ många gånger om självmord och att hon inte orkar leva. Hon har gjort ett par försök genom åren med att ta en överdos tabletter som slutat med att hon hamnat på akuten för magpumpning. Hon har i alla år uttryckt att ingen förstår hur hon känner och att hon känner sig ensam, så oerhört ensam, med sina känslor och problem. Vi kan emellanåt prata på ett mycket bra sätt och känner varandras egenskaper väl, vi har det bra tillsammans när hon har sina bättre perioder och hon berömmer och håller mig väldigt högt och tycker jag är snäll och hjälpsam, men i hennes mörkaste stunder så är det ett mycket stort problem att hon inte känner stöd eller empati från mig och att jag inte kan trösta henne. Hon kan sitta och gråta i timmar och vara helt förtvivlad, jag försöker prata med henne om hur hon känner och lyssna på henne men det slutar ofta i att hon anklagar mig att jag ”inte gör nåt”. Hon har svårt med närhet pga övergrepp i tonåren och ogillar att jag försöker ta i henne eller ge henne kramar för att trösta. Jag känner ofta att jag inte når fram till henne och att hon far illa av att inte få den tröst och stöttning hon behöver. Känner mig maktlös och misslyckad själv när jag mest gör henne arg, ledsen och förtvivlad och hon uttrycker att hon är så ensam som man bara kan bli. Hon har provat en del samtalskontakter inom psykiatrin, men har svårt att känna förtroende så att hon kan öppna sig för dem, så jag är egentligen den ende som hon kan öppna sig för.

Jag upplever att hon nu är mycket stressad och slutkörd och hon säger dagligen att hon orkar inte mer. Hon är mycket besviken att ingen i hennes närhet ”lyfter” henne och känner sig så oerhört ensam.

Jag undrar om nån har tips hur jag kan hjälpa och stötta henne, ge tröst och boosta självkänslan – detta tär hårt på oss bägge och jag känner att hon kommer närmare och närmare avgrundskanten…

Psykiatrin har genom åren provat en lång rad med medicineringar men hon har en stor skräck i att bli inlagd på psykvården pga dåliga erfarenheter vid inläggning i tonåren.

/Orolig och villrådig make