Nu tänker jag inte utveckla (eller inveckla) mitt resonemang som det senaste inlägget (vill inte lägga över ansvaret på religion), men jag vill säga är att jag känner igen mig i det du beskriver. Efter att ha levt många år med liknande tankar så har jag kommit fram till att det blir lite lättare att hantera om man faktiskt kan acceptera att man har begränsningar i livet, att man inte är en låg o lortig människa för att man har tankar o känslor som man inte tycker ”passar”, eller ”vad är det för fel på mig som har det så bra”. Det egna självet är ens största fienden för att det finns igen i världen som man är så elak o jävlig mot som sig själv. Jag försöker få ut tankarna så man får ett perspektiv, prata, skriva, rita, vilket som. Sköt om sig.
