Hej,
Jag vet vad du känner.
Jag hade flera månader när jag knappt gick utanför min dörr, och när jag försökte prata med vården fick jag till svar att jag skulle “ta fler promenader”.. väldigt lätt när man får panik över att öppna ytterdörren.. men där var jag – länge.
Jag tycker fortfarande det är jobbigt, men jag har barn och det blev min räddning och motivation till att börja ta mig ut, längre än till bilen, trots att jag hade alla symptomen du skriver om. Jag har fortfarande dagar när det är för tungt och är sjukskriven från jobbet. Nu är det mycket som hänt i mitt liv som satt mig här, men det är ändå svårt att få andra att förstå. Jag har varit i den här snurren ganska länge och först nu – för ca 2 veckor sen – verkade det som att min mamma börjar förstå. Och som du skriver – vi förstår inte ens själva alla dagar varför en sån till synes enkel sak som att gå utanför dörren skapar panikångest – hur ska då andra förstå som aldrig erfarit detta.
Jag känner själv att medicin har varit bra, speciellt för att lugna kroppen vid panikångest. Jag läser att du har fått verktyg och hoppas du snart kan hitta tillbaka till att använda dem. Vet inte om det hjälpte, men nu vet du iaf att någon har läst det du skrivit och förstår dig. Ta hand om dig!
