[Purple Hobavi]

Hejsan,

jag har diagnosen schizofreni men är inte så svår i den diagnosen, jag kan jobba.

jag har precis börjat ett nytt jobb och nu mår jag dåligt redan efter en vecka där. Jag upplever ångest och oro över, ja, vad de tycker om mig, ingen kan ju redan efter en vecka säga om man kommer passa i gruppen, jag är svårt beroende av bekräftelse, det hjälper inte att jag får svaret att jag är kunnig, och att jag får fortsätta min inskolning nästa vecka vilket arbetsgivaren inte skulle ha gjort om de inte gillade mig.

jag förstår att svårigheterna är kopplade till min diagnos, men jag har hela mitt liv haft de så här men fick diagnosen vid 37 års ålder, då jag insjuknade i schizofreni, med psykos.

 

inser att situationen inte är som jag tänker, men oron och ångesten har gjort att jag nästan helt slutat äta och laga mat, jag ältar min paranoia, och känner mig hjälplös inför min hjärna och den bristande kontrollen jag har över mina tankar.

tacksam svar och råd, stöd.

l

[Purple Hobavi]

Fantastiskt att jag inte är ensam om mina upplevelser, det har jag väl egentligen inte trott någon gång, men svårt läge, att hantera på egen hand. Dom hål i själen skapade av föräldrar är så svåra att fylla på egen hand. Men jag har upptäckt att det t om kan vara värre med åren istället för de omvända. Man är ett krav som sätter press som föräldrar egentligen inte vill hantera, min mamma kan fortfarande vara så fruktansvärt ful i sitt sätt. Men jag inser att det bottnar i någon slags missunnsam avundsjuka.

Den tanken har stärkt mig och jag har kunnat tolka det som att jag har något hon hellre skulle vilja ha, då är det ju fint på något konstigt sätt.

[Purple Hobavi]

Bra erfarenhet som jag känner igen. Män har som du beskriver så bra, agerat som barn men någon gång har jag bett, t ex en studiekamrat( när jag pluggade i vuxen ålder) agera kopplare dvs om hon känner någon på det sättet att de inte är osunda, och den gången var det en jättetrevlig kille men jag kände ingen attraktion vilket var jättesynd. Mannen jag bodde med länge han var fantastisk på många sätt men jag upptäckte då att jag blev ett barn och han förälder. Jag kom på mig flera gånger och fick korrigera, han tog det med ro, men jag kämpade emot att jag regredierade, Det var också en viktig pusselbit att även jag kunde bli som ett barn. När relationen tog slut för 13 år sedan, gav jag upp att försöka ha relationer, delvis chocken av att uppleva mig själv som vuxet barn, och att de människor jag mötte, hade förlorade mammor i sina historier. Med varierad förmåga att agera vuxet och klokt, och hoppet att få känna kärlek har radikalt förändrats och nästan försvunnit helt, väldigt tråkigt, men någon gång kommer man dit där man bara måste ha självinsikt  och förstå sin begränsning.

Men karma är verkligt för mig, jag tänker som du där, men vet inte din ålder vilket egentligen bara är en siffra, men jag är fortfarande nyfiken och tycker livet till viss del fortfarande är spännande. Många jag möter tror att jag är runt 50 men fyller 60 om ett år, och jag har skaffat andra intressen men lite finns det kvar att träffa någon vän eller partner. Men det blir svårare och svårare , man lägger sig till med olater och blir tyvärr bekväm. Men ämnet kittlar fortfarande.

vad har du för erfarenheter av dig själv i relationer, har du någon gång upplevt dig som ett barn.?

 

[Purple Hobavi]

Du har så rätt, man(jag) får fortsätta ge det jag upplever känns bra, och förbättra mina gränser och se att det är livslångt tillstånd och glädjas åt det jag får vara med om. Det är ju fint att söka, förstå sina egna mekanismer och fortsätta ge. Men iaktta viss försiktighet vad det gäller snabba relationsmönster tyvärr. Försöka bli vän och inget annat initialt, då jag upplever att andra osunda personligheter, har en tendens att gilla den typen personlighet som jag har. Det är mycket svårt att ändra på sin personlighet, skulle nog säga omöjligt men vad vi inte vet idag kanske finns lösning i nära framtid.

[Purple Hobavi]

Bra tänkt och jättefin tanke, man bör ju inte tappa bort grunderna i känslolivet.

Men i kaos är det svårt sortera in bra saker/känslor på rätt ställe, och sedan tror jag där det inte fungerar håller man i hårdare och får svårt att frigöra sig själv och se sig själv som en individ, och sätta sunda gränser.

symbios är ju att två individer som inte kan urskilja sig själva, där det uppstår osundhet. I relationen som en parasit på ett träd.

Viktigt är att barn har inga egna val när det gäller relationer. De växer upp i det de får eller inte får, tyvärr.

Då återstår hur får man då möjlighet att påverka, när är det point of no return och livslång kamp.

Min mamma är lömsk och håller sig undan konfrontationer, samt hon gör sig omöjlig att skilja sig ifrån för det råder ett osynligt/diffust hot om repressalier och det har det gjort sedan min födsel. Nu börjar jag förstå hur jag kan göra efter massor av försök där jag som oftast förlorat.

Till slut lyckas man men vart tog hela livet vägen!!?

svårigheten och komplexiteten är att du som nyfödd är hjälplös och beroende av föräldrar och det blir en inre konflikt mellan det egna behovet och att överleva, när man växer upp.

Man behöver lirka sig loss, det förstår man när man blir så gammal att livet nästan är slut. Det viktiga är att inte uppenbart skada någon utan se och bekräfta och med mycket kärlek ta avstånd i åsikter, utseende, tal och livsföring. Även små ting blir till stora när man för ihop dom.

[Purple Hobavi]

Jag upplever en symbios med sin mamma är lite för komplicerad för att applicera sådana generella analyser. Min hjärna är lugn och fin med svårigheterna, med det jag upplevt av mamma,  men själen och känslorna skriker kaos.när jag ingått i relationer ett par stycken så är det någorlunda överkomligt tills det gått 1 -1,7 år när sedan relationen ska fördjupas som riktiga svårigheter infinner sig. Vilket jag insåg när jag hade en relation i 8 år, och en tid efter uppbrottet insåg jag att min partner var verkligen rädd för att bli lämnad och vara ensam så han var motiverad att hålla relationen igång som i efterförloppet ledde till att han blev bitter. Men jag stod hela tiden med en fot utanför, och förklarade min svårighet direkt för honom men han var kvar och kämpade, det är en viss typ av kärlek.

[Purple Hobavi]

Att inte varit älskad så är enligt min erfarenhet hela kroppen påverkad och utan att man märker det så skriker hela kroppen efter kärlek och bekräftelse vilket medför att man ter sig desperat och man börjar ” klänga” utan att man märker det själv, det är vissa inte så önskvärda personer som ” svarar” på det. På det sättet sitter man i ett mänskligt fängelse som man svårligen tar sig ur. Jag har haft en relation som pågick i 8 år för att han var rädd för ensamhet. Då började jag förstå hur mäktiga mammor är och hur deras beteende mot en som barn ödelägger hela liv. Jag har varit själv i 13 år och både vänner, arbetskamrater och män visar sig vara osunda, de personer man längtar efter ser inte det och de har ofta fungerande relationer och söker inte fler. Plus att jag ser inte dom heller, det finns en falsk trygghet i när man känner igen sig själv i andra personer och då kan relation uppstå. Där är jag fast. Där i ingenmansland.

[Purple Hobavi]

Min teori är att växer man upp utan kärlek är det svårt att ge och ta kärlek i vuxen ålder. Du skriver fantastisk träffande att ingen riktigt kämpar för en, vilket jag också känner, jag har inte heller vänner så som jag känner det har jag bekanta, men någon som ringer för att höra hur man mår har aldrig hänt mig.

Min son vill inte ha kontakt med mig just nu, men jag förstår det verkar som att jag inte vet riktigt om han fått kärlek mina känslor är vad jag tror är kärlek men kan jag ge och ta kärlek på ett sunt sätt med min uppväxt?
Men i mitt huvud är han den enda som betyder något och det borde vara kärlek?

När jag rannsakar mig så känner jag för mycket ibland och ibland känner jag inget alls. När jag känner för mycket kväver jag människor i min omgivning då flyr de flesta. När jag inte känner något upplever jag att omgivningen kväver mig.
Mins relationer ser ut som det du beskriver, dessvärre tror jag lösningen och läkningen sker i den närmaste familjen vilket är supersvårt och kräver stark motivation och stöd från någon, utifrån. Att se sin familj med distans och kunna korrigera sig själv är det enda man kan göra.

[Purple Hobavi]

Va hemskt, jag förstår, det där med att vissa utanför prioriteras före familjen, va sjukt det är, jag känner och förstår dig, aldrig blir man god nog åt dessa mammor, dom är alltid upptagen med något, och ger en aldrig beröm och man själv blir så tacksam för minsta lilla man tänkas få någon enstaka gång. Ja, vad ska man ta sig till för det hjälper men inte hela vägen om man får kärlek och uppmärksamhet någon annanstans ifrån. Man blir skadad hela livet. Sjukt illa. Jag har en son som jag kämpat med att ge kärlek men inte förstått att det finns inget att ge men ändå tror man att man kan ge och ta kärlek men man är för insyltad för att förstå hur det slår utvek fullständigt med dessa mammor.

[Purple Hobavi]

Det är det som gjort att det tagit så lång tid att separera, du är verkligen lyhörd och jag känner att du förstår på riktigt. Nu så anklagar hon mig precis som du skrev , för att det är mig som det är fel på. Det är oerhört svår situation jag sitter i för jag har hjälpt min mamma i tidigare år eftersom hon representerar någon jag ska följa och till viss del härma för överlevnad. Det är en svår upplevelse att räta ut. Nu känner jag mig mer ensam en någonsin eftersom hela jag påverkas av separationen, självkänslan och självförtroendet får sig en knäck. Jag har ingen i min ringhörna, och behöver hitta mig själv och stärka mig själv på egen hand, vilket jag övar på hela tiden och har gjort under åren som gått, varför vinner mamma hela tiden?! En mor har en sån kraft i sin egen egenskap och det skrämmer människor att se sådana mödrar så de blundar. Mina relationer är helt misslyckade även den till min syster som är så feg att hon vågar inte ta kontakt med mig i nuläget. Hon förstår inte det psykologiska i detta och hon saknar medkännande och är inte ett dugg lyhörd. Jag har varit och är fortfarande det osynliga barnet.

[Purple Hobavi]

Ja, mamma vänder på allt som vi enskilt är och det är så virrigt och ostrukturerat, att det är anledningen till att jag idag inte vet om och när hon talar vem det berör. Hon anklagar inte med rätt ut utan åsikter om mig berättas för andra. Sedan unga år har jag haft svårt att prata och konversera eftersom mamma pratat åt mig även när jag varit närvarande. Vilket virrat till det ännu mera. Nu är hon gammal 80 år och vi har äntligen tydliga skillnader vilket jag använt och sagt , som hon, bakom hennes rygg att hon är gammal, orkar inte gå ens korta sträckor medans jag vandrar flera mil i veckan , på så sätt har slagit in små kilar mellan oss och till slut kunde hon inget annat än att ge upp tanken på att vi är samma person varpå hon vände sig till omgivningen och beskyllde mig för det hon för , hon försöker vara mig men sa att det var jag som försökte vara henne. Ganska allvarlig situation för mig, som upplevt detta sedan tidig barndom och börjar klaga på det kommer det se ut som hon säger.

[Purple Hobavi]

Du har så rätt, vi är äntligen till viss del fria men man behöver tänka vi utsatts för projicering sedan vi föddes vilket gör att svårigheter man har tar lång tid att hämtas sig såpass att man får möjlighet att se sig själv och våga korrigera det som är felaktig pålagt, tillskrivet och jobba fram en personlighet man står ut med. Jag tänker på framförallt skuld skam och gemenskap, att fungera i en relation på ett sunt positivt sätt.

även våga avvisa det man inte mår bra av. Jag har iallafall gått både för långt och forcerat en annan person som man upplever att man gillar

hoppas för oss båda fungerande relationer som ger positiv synergieffekt.