Jag fick min ADD diagnos för ett år sen. Är en kvinna på 30 år, haft mina problem som barn men inte reflekterat över dom så mycket först jag blev vuxen och utvecklade nya problem.
Tyckte utredningen var knepig och många av frågorna är väldigt svåra att svara på då mina svar kan diffa så mycket på hur ja mår den dagen eller så är det nånting som jag inte kunnat reflektera över innan.
Men mitt syfte med utredningen var inte om jag hade en diagnos eller inte, utan vill mest förstå hur jag fungerar och vill få hjälp.
Det som har varit mest givande för mig än så länge var när jag ett halvår senare fick gå i en ADHD/ADD grupp utbildning där man fick lära sig mer om diagnosen. Den gav mig många fler svar än vad läkarna och utredarna har kunnat göra, för de lyfte verkligen de olika aspekterna omkring diagnosen och hur många (men såklart inte alla) ofta fungerar.
Var även givande att få träffa andra med samma diagnos. Var som om man kände igen sig i varandra och man kände sig plötsligt inte lika ensam med sina problem.
Jag känner även igen mig i dig lite att det finns många saker som jag kan göra som kanske inte förknippas med diagnosen i sig. Jag försöker mest bara fråga mig själv om detta ger mig nånting eller inte? Varför jag söker vård, vad behöver jag hjälp med osv.
Majoriteten av min omgivning trodde inte på mig först när jag berättade att jag hade fått en diagnos. Vem vet egentligen? Så länge jag får hjälp med min hälsa så spelar det ingen roll för mig om det är pågrund av en diagnos eller inte. Diagnosen kanske gör det lättare för läkarna att förstå en? Vem vet, de kanske inte har alltid sån koll sjävla när de sätter diagnoser?
Så länge du känner att du får den hjälp du behöver är det viktigaste tror ja 🙂
