Precis fått ADD diagnos (är osäker…)

[Teal Viryho]

Hej!

Jag har precis gjort en neuropsykiatrisk utredning hos “Norra Stockholms Psykiatri” och blev diagnoserad med ADD (ja, jag skriver så för att det är enklare). Jag är man, 37 år.

Men överlag fick jag ett ganska oproffessionellt intryck av utredaren och det kändes som att hon redan första 10 minuterna hade bestämt sig för att jag har ADHD/ADD.

Jag upplevde även att väldigt många av alla frågor som ställdes var svåra att svara på och svåra att avgöra om jag har mer problem än andra människor med dessa saker.

Nu är det så att jag tror att jag har ADD eftersom jag droppade av skolan i 8:an, har svårt att fokusera på tråkiga saker, blir lätt distraherad och en rad andra problem som ångest, passivt och osocialt liv osv.

Däremot är det vissa andra grejer som fungerar jättebra. Jag är egenföretagare och jobbar i snitt 12-14 timmar per dag och får jättemycket gjort. Jag sköter bokföring och klarar av att betala mina räkningar och sköter min ekonomi bra och så vilket kanske talar emot en diagnos.

Hur som helst, även om jag själv tror jag har ADD så vet jag inte om jag litar på processen vid utredningen.

Det känns som dom lika gärna skulle kunna fråga “Så, vill du ha en ADD diagnos eller inte?” och att man själv bestämmer. Eftersom allt är baserat på massa konstiga frågor i ett långt formulär.

Några tankar?

[Purple Hiliso]

Jag fick min ADD diagnos för ett år sen. Är en kvinna på 30 år, haft mina problem som barn men inte reflekterat över dom så mycket först jag blev vuxen och utvecklade nya problem.

Tyckte utredningen var knepig och många av frågorna är väldigt svåra att svara på då mina svar kan diffa så mycket på hur ja mår den dagen eller så är det nånting som jag inte kunnat reflektera över innan.

Men mitt syfte med utredningen var inte om jag hade en diagnos eller inte, utan vill mest förstå hur jag fungerar och vill få hjälp.

Det som har varit mest givande för mig än så länge var när jag ett halvår senare fick gå i en ADHD/ADD grupp utbildning där man fick lära sig mer om diagnosen. Den gav mig många fler svar än vad läkarna och utredarna har kunnat göra, för de lyfte verkligen de olika aspekterna omkring diagnosen och hur många (men såklart inte alla) ofta fungerar.

Var även givande att få träffa andra med samma diagnos. Var som om man kände igen sig i varandra och man kände sig plötsligt inte lika ensam med sina problem.

Jag känner även igen mig i dig lite att det finns många saker som jag kan göra som kanske inte förknippas med diagnosen i sig. Jag försöker mest bara fråga mig själv om detta ger mig nånting eller inte? Varför jag söker vård, vad behöver jag hjälp med osv.

Majoriteten av min omgivning trodde inte på mig först när jag berättade att jag hade fått en diagnos. Vem vet egentligen? Så länge jag får hjälp med min hälsa så spelar det ingen roll för mig om det är pågrund av en diagnos eller inte. Diagnosen kanske gör det lättare för läkarna att förstå en? Vem vet, de kanske inte har alltid sån koll sjävla när de sätter diagnoser?

Så länge du känner att du får den hjälp du behöver är det viktigaste tror ja 🙂