Hej! Jag känner igen mig i mycket av det som skrivits. Dock inte i allt. I nutid har jag efter 4 års särboskap bott ihop ca ett år. Innan fast jobb bra boende mm. Nu sambo i ett år. Det började i vintras, jag var gnällig, sa något fel och pang! Så skrek han, slog in sitt huvud i väggen, skrek, låg på golvet lite blod på huvudet och sa – du gör mig sjuk. Orden gick fram och tillbaka, jag är den lugna och han den tempramentsfulla. Han återkommer ofta att jag säger saker på fel sätt, därför ont i bröstet då. Men! Jag ska vara rak och ärlig. Kan man? Vågar man vara det då? Jag blir livrädd ifall jag gör honom så dramatiskt illa om jag säger saker på fel sätt! Eller kan utlösa en hjärtinfarkt! Jag påtalar ofta att båda kan säga göra saker fel. Vi kan gå till en familjerådgivare? Men att bli tokarg! Slå huvudet i väggen! Lägga sig ned på golvet! Är inte moget vuxet säger jag! Oavsett vad jag säger där läggs orden i mun på mig. Visst! Jag kan stöna stonka mm. Jag kan såga fel saker ex, jaja det är inte så noga. Då blir han galet dramatiskt arg. Han frågade!- säg ärligt vad skall jag göra? Ta det lugnt! Bli inte så dramatisk, svarar jag. Ja då var det fel också! Jag har en samtalsterapeut gudskelov, som säger prova säg si, prova säg så. Försöker. Inte lätt alltid. Men som sagt allt är lugnt bara man inget säger, eller på fel sätt. Ibland undrar jag över både adhd, asperger? Det ska helst vara monolog från hans sida, dialoger strandar direkt! Men det som stör mig mest, är hans dramatiska sida. Ni som skrivit där använder de sig med fula psykiska hintar. Så vad är skillnaden? Och vad göra? Vi älskar varandra. Börjar komma upp till åren. Familjeterapi är nu ett måste i min värld. Men vad är tokigt här? Han visade inte sådan dramatik när vi var särbo i 4 år. Snälla någon? Hoppas på stöd?
