Hem > Forum > Relationer > psykisk misshandel eller bara jag som är fel?

psykisk misshandel eller bara jag som är fel?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • jag och min pojkvän har varit tillsammans i 1,5 år och bor nu också tillsammans. i början var han varm, kärleksfull och bekräftande, nu är han det i perioder, andra perioder beter han sig kallt, kritiskt och otrevligt.

    jag har väldigt svårt att förstå mig på honom och hans beteende och hur jag ska bete mig mot honom.
    han säger att han inte har några krav på mig, samtidigt så upplever jag att han har det, och att jag hur jag än gör aldrig kan leva upp till dem kraven, att det alltid finns någonting att klaga på för honom. De saker som han klagat på har jag försökt ändra på så gott jag kan. han tycker t.ex att jag tar för lite initiativ till saker, så jag har börjat ta mer initiativ, men det duger inte. han tycker att jag pratar för lite, så jag har börjat prata mer, men det duger inte. han klagar på att jag inte berättar allt för honom, men jag tycker att jag berättar massor för honom, men de saker jag berättar för honom som jag vill berätta agerar han uttråkat inför. istället hugger han direkt om jag glömt att berätta något, eller valt att inte berätta något för honom som han tycker att han borde få veta men som jag tycker är privat. detta kan vara småsaker. som att jag hade en lista på mål för året och valde att inte berätta en sak som kändes lite pinsam, att jag glömde bort att berätta en liten sak, men sen kom på att berätta det för honom etc.

    Han vill veta ALLT, och tycker att jag ska berätta ALLT för honom. för han döljer ingenting säger han. jag tycker ändå att vissa saker är privat, som vad jag pratar med mina vänner om. men det tycker inte han. det här hakar han extra mycket upp sig på. särskilt eftersom jag bara har manliga vänner och alla de vill ha mig enligt honom. han säger att han absolut inte är svartsjuk. han tycker bara att jag ska berätta allt för honom.

    samtidigt som sagt så agerar han uttråkat inför saker jag berättar. det kan vara ett roligt minne som jag kommer att tänka på, någonting gällande mitt intresse som jag håller på med, vad som helst egentligen som jag kommer på som jag vill dela med honom.

    han vill veta vad jag tänker, känner, fungerar etc så jag förklarar för honom. väldigt utförligt. han vill veta vad jag vill så jag berättar det. han vill att jag berättar om det är något som irriterar mig men det leder alltid till en uttröttande diskussion på flera timmar om hur fel jag funkar. ingenting duger liksom. framförallt är det hur jag pratar som verkar vara felet, för lite, om fel saker, för invecklat, för kortfattat, det jag säger säger inte honom nånting etc etc.

    han klagar också på att jag är trött och sjuk (jag har haft en fysisk åkomma sedan några år tillbaka) men jag har blivit mycket friskare och piggare, och har sagt det till honom också, och att jag är glad för det. men han säger att han inte ser någon skillnad alls.

    jag känner att vad jag än gör så har han något negativt att säga om det. sen jag flyttade in hos honom har jag jobbat för att det ska bli vårt, jag har pysslat här hemma, sorterat och rensat, skrivit listor på gemensamma projekt, tagit upp saker hur jag önskar att saker ska fungera etc. och jag har samtidigt jobbat med hans klagomål ang hur jag pratar, vad jag berättar, ta upp saker, ta mer initiativ, ta upp saker som irriterar mig, berätta vad jag vill etc etc. men det duger inte!

    han är också väldigt osäker och tjatar hela tiden om att jag egentligen inte vill det här, att jag vill vara med nån annan, att han inte duger för mig etc etc fast jag försöker med alla medel visa på motsatsen, genom att jag faktiskt är här, fixar i vårt gemensamma hem, jobbar med hans klagomål etc etc. samtidigt så säger han att han inte alls är osäker.

    han har väldiga problem med att ge någon som helst bekräftelse, för han förstår inte syftet med det. han vill varken få eller ge bekräftelse. jag älskar att ge bekräftelse, och jag tycker självklart om att få det också. men på nåt sätt har jag liksom fått vänja mig vid att inte få höra bra saker från honom. om jag bara slapp höra allt negativt hela tiden…

    Hur han agerar mot mig varierar väldigt också. i perioder så går det lättare att prata med honom och han är mjukare, kärleksfullare, ger mer bekräftelse. han säger att han aldrig känt så här förut för någon, att han vill leva resten av sitt liv med mig etc.

    sen är det perioder där han är helt överjävlig och beter sig kallt, distansierat, är överkänslig, empatilös, kommer med negativ på negativ på negativ sak tills jag är helt slut och utmattad och ledsen. jag kan gråta tex men han gör ingenting, bara fortsätter bete sig kallt, eller anklagar mig för att vara överkänslig.

    han anser att det är jag som klagar på honom hela tiden. men jag har egentligen bara kommit med önskemål. om att han ska ge mer bekräftelse, kunna ta emot bekräftelsen som jag ger, pussa och krama mer, tillbringa mer tid med mig, berätta saker för mig om när han kommer hem, när han spelat dataspel klart etc, för att jag ska kunna planera saker. jag har också tagit upp saker som jag ser som problem i hemmet, att vi inte fungerar som ett team t.ex som planerar handling, mat etc tillsammans och att jag önskar att vi ska det.  han fungerar så allmänt att han tycker att en ska bestämma någonting och den andra bara anpassar sig, gällande t.ex tvprogram-val, mat etc. jag vill bestämma tillsammans, så jag frågar honom hela tiden vad vill du se på? vad vill du äta till middag? vad tycker du? vad vill du? etc etc. för att jag är intresserad av vad han vill.

    andra klagomål enligt honom från mig är ju detta, att jag tycker att han bara har klagomål på mig, att jag inte gör någonting rätt.

    nu är han sedan i lördags sitt otrevliga jag. vi hade en jättefin dag i lördags och jag kände mig lycklig och harmonisk. sen på kvällen när vi tittade på tv så tittade jag på honom när han var på väg att somna. jag tänkte att jag lika gärna kunde stänga av då. då blev han jättearg för att han tyckte att jag tittade på honom dömande, och gick iväg för att sova nån annanstans. när jag gick efter honom gapade han ”vad fan gör du?” åt mig. jag försökte prata med honom men han vägrade prata. i söndags så höll jag mig mest för mig själv, för jag ville inte irritera honom mer. så på kvällen så sa jag till honom ”musen är där” för vi hade ägnat eftermiddagen år att försöka få tag på en mus i huset. det blev han arg för, eftersom han fick det till att jag sa till honom ”gör någonting åt det” och det gjorde honom stressad.

    så efter det har jag fortsatt att trippa på tå, för att inte uppröra honom. jag har väntat på att han ska komma till mig. men han blir bara mer och mer irriterad. nu pga att jag inte tar initiativ, och trippar på tå. jag har förklarat för honom varför men han förstår inte.

    nu känns allt bara väldigt infekterat och jag vet inte alls hur jag ska bete mig för att det ska bli rätt. han känns som en tickande bomb och jag går runt med en klump i magen och undrar, undrar, undrar hur jag ska bete mig mot honom för att han ska bli nöjd.

    jag vågar inte ta några initiativ nu eftersom jag känner att vilket initiativ jag än tar kommer han att vara missnöjd med det. samtidigt så gör mitt försiktiga beteende och att jag inte tar initiativ till något att han blir mer irriterad.

    jag börjar känna mig väldigt less och ledsen över att ingenting jag gör någonsin verkar bli rätt i hans ögon. jag är liksom aldrig tillräcklig för honom, vad jag än gör. jag kan hålla på och hålla på att försöka ta till mig hans klagomål och ändra på mig, bada honom i bekräftelse och ömhet, pyssla, göra fint, städa, tvätta, laga mat, spela lyckligare än vad jag är, spela friskare än vad jag är etc etc för att han ska bli nöjd men det räcker liksom inte till.

    han tycker inte att jag är nöjd nånsin, men jag säger att jag är nöjd. jag säger hela tiden när jag tycker att någonting är bra. vad fint det blev här, vad bra det här blev, vilken god mat, vad bra det funkar nu, vad trevligt när du gör sådär, vilken skön dag, vad nöjd jag blev med det här, vad bra att jag fick egentiden som jag bad om etc . om jag tycker att någonting är bra så säger jag det. men det gör ju inte han. jag vet aldrig när någonting är bra, tillräckligt etc. NÄR pratar jag tillräckligt? NÄR tar jag tillräckligt med initiativ och på rätt sätt? NÄR är jag tillräckligt glad, pigg, avslappnad, nöjd, öppen etc? NÄR berättar jag tillräckligt för honom och just exakt de saker som han är intresserad av att veta? NÄR är jag tillräckligt tydlig med att jag vill vara med honom, vill bo här etc etc etc

    det känns just nu som att jag bara slits sönder eftersom jag inte vet vad han vill, hur jag ska agera, hur jag ska bete mig, när han kommer bli nöjd och om det är mig eller honom det är fel på eller bara vårt förhållande.

    jag försöker hela tiden se det positiva och liksom grunda mig och honom i det. men han tycker att jag är så negativ.

    vet varken in eller ut nu.

    kan tillägga att det varit så här i ca 1 år, väldigt upp och ner. med perioder där han betett sig riktigt konstigt och märkligt, och stängt mig helt ute, där jag inte vetat alls hur jag ska bete mig.

    jag vet inte alls hur jag ska bete mig just nu, och mår urkasst, både psykiskt och fysiskt eftersom min fysiska hälsa påverkas av stress.

    jag känner att hur jag än beter mig kommer det att bli fel. berättar jag för honom hur dåligt jag mår i den här situationen kommer han att anklaga mig för att ge honom skuldkänslor, att han inte duger till, att jag borde vara med någon annan etc, tar jag initiativ, vilket det nu än är, kommer det förmodligen inte vara tillräckligt, fortsätter jag att trippa på tå kommer han att tycka att det är fel, låtsas jag vara glad, nöjd och lycklig och beter mig bara som vanligt känner jag att jag gör våld på mig själv, och han kommer nog ändå hitta något litet att hacka på. väljer jag att åka bort ett tag för att ge oss båda space kommer han ta det som att jag inte vill jobba på vår relation och att jag lika gärna kan flytta.

    just nu känner jag hans granskande, kritiska ögon på mig hela tiden och kan inte slappna av alls pga det. mår så dåligt ibland att det känns som att jag ska kräkas. men jag kan inte göra någonting, och känner mig helt låst.

    Trådstartaren

    Känner mig så väldigt låst och kontrollerad just nu. Jag kan inte ringa och prata med någon heller, för då kommer han att bli sur för att jag pratar med andra och inte berättar om vad vi pratar om. (enligt honom ”snackar skit om honom med mina killkompisar som alla vill sätta på mig och pga det bara ger dåliga råd”) jag kan inte använda min tfn för det betyder samma sak. nu skriver jag detta på min dator eftersom han tror att jag håller på med skolarbete.

    Han verkar-tyvärr- ha narcissistiska drag. Och det är han som gör fel, inte du. En narcissist kan inte älska någon. Man finns endast i deras närvaro för att fylla deras behov. Däribland genom någonting som kallas för ”stonewalling”, alltså utfrysning. Som gör att man inte vet vad och om man har gjort något ”fel”, blir förvirrad och sen gör allt för att göra den andra glad. Lite som att krypa eller trippa på tå. Som är precis vad den andra personen vill, för det innebär att personen fortfarande har den mentala kontrollen. Oavsett om han är narcissist eller inte så handlar hans kontrollbehov om att bryta ner dig mentalt, antagligen för att stärka sin egen självkänsla. Det är inte ditt jobb att stärka hans självkänsla, det måste man jobba på själv. Och det ni har ihop är något som jag tolkar inte är riktig kärlek. Så hårda krav som han ställer på dig liknar det mer en internatskola. Kännetecken jag lärt mig angående narcissistiska drag i nära relationer är att dom, i stort sett, aldrig säger tack, förlåt eller ber om ursäkt. Blir aldrig nöjda. Hittar alltid fel hos alla andra. Om du vill fortsätta jobba på relationen måste du antingen lära dig ignorera allt det negativa, sluta anpassa dig. Om det är en narcissist du har att göra med finns det bara ett råd, spring för livet, och se dig aldrig om igen. Risken finns annars att du kommer behöva brottas med psykisk ohälsa för väldigt lång tid framöver. Det är inte meningen att man ska tappa sin identitet och självkänsla för en annan person, det är definitivt inte kärlek.

    Japp, jag håller med… han verkar vara en narcissist!

    Du gör inget fel, det är han är fel o förtjänar inte dig…

    Läs på om narcissistisk personlighetsstörning, finns mycket fakta o många forum.

    De är energisugare…lämna innan det blir svårare…

    Jag är själv i ett ohälsosamt förhållande.. har en sambo som också är en narcissist o vi har snart varit tillsammans i 8 år. Jag orkar inte mer… jag upptäckte hans störning ca 2 år efter vi hade varit tillsammans.

    ”Stonewalling”, utfrysning är deras grej. Det är hjärtkrossande. Han kan trigga igång mig, så jag hoppar till taket så blir han tyst o fryser ut mig o påstår att det är jag som började något…

    De är så duktiga manipulanter så de borde få ett pris för det!

    Styrke kramar <33

    Du får i alla fall ha killvänner som tjej men jag som tjej får inte ens ha tjejvänner. Så långt kan det gå. Hahaha, vet ej om jag ska skratta eller gråta!

    Var stark o kom ihåg att du är så mycket mer värd än så<33

    Hej Azure Hodisu.

    Jag har själv kommit ur ett destruktivt och kontrollerande förhållande för flera herrans år sedan. Det du berättar slår mig som psykisk misshandel från hans sida.

    Nu är det ju så att det bara är du och han som vet vad som försiggår bakom stängda dörrar, men att döma av det du skriver låter det som att ni är fast i ett destruktivt förhållande och du får ta den hårdaste stöten. Ett förhållande kan kräva arbete, det är inte alltid en dans på rosor. Men det låter som att du är väldigt olycklig tillsammans med honom. Det låter som att han trycker ner dig konstant, istället för att lyfta dig som man ska i ett hälsosamt förhållande.

    Vi känner inte varandra. Jag kan inte säga åt dig vad du ska göra, det hade inte varit rätt. Utan istället råder jag dig till att ställa frågan till dig själv; är jag lycklig i det här förhållandet? Och var ärlig. Tänk inte på hur det var i början när ni träffades utan tänk på hur ert förhållande ser ut precis just nu. Är svaret något annat än ”ja” bör du se över vad du kan göra för att ändra på det. Hade jag varit du hade jag lämnat förhållandet bakom mig och fokuserat på mig själv och min egen utveckling istället. Men som sagt, jag kan inte säga åt dig vad du ska göra. Det är bara du som kan fixa din egen lycka, men du MÅSTE veta att det här kommer inte bli bättre. Inte på egen hand. Stanna inte i ett förhållande som bryter ner dig, försök göra något åt det.

    Ta hand om dig. <3

    Trådstartaren

    Mycket har hänt sen sist. Jag fick nog av hans konstiga grejer, straffande tystnader, negativt påpekande, långa utmattande diskussioner som mer liknar förhör etc. Droppen var när han i en diskussion sårade mig med flit för att bevisa att han kan vara otrevlig. Jag gick därifrån och kom sen tillbaka och sa att jag inte ville diskutera mer. Han ställde sig då ivägen och hindrade mig från att gå. När jag fick panik hotade han med att ringa psyk. En vecka senare hade jag flyttat ut.

    Nu har vi alltså bott isär sen i februari men fortfarande varit tillsammans och jag har börjat sätta mer gränser och visa vad som inte är ok. Det har mestadels gått ok. Jag tänkte att han lärt sig av sina misstag. Att jag faktiskt flyttade pga hans beteende.

    Men för ett tag sen var det dags igen, en utdragen hemsk diskussion om hur jag blivit mindre kärleksfull (förmodligen tolkar han mina gränssättningar så), där jag tydligt sa nej, stopp, sluta jag vill Inte diskutera mer. Han respekterade inte det utan fortsatte.

    Nu har jag dragit mig undan efter det, satt upp ännu hårdare gränser, verkligen varit väldigt tydlig med att detta inte är ok, detta är inte hälsosamt förhållande, det är ditt beteende som inte är normalt, du måste gå till psykolog etc.

    Så nu har han kontaktat psykolog och erkänt att det inte är ok eller hälsosamt beteende.

    Frågan är bara om det är en tillfällig insikt eller en djupare och hur lång vägen kan tänkas vara till en normal relation med de problemen som han måste jobba med. Jag känner att jag nått gränsen. Jag måste ha en normal relation som GER energi nu, eller ingen alls.

    Jag har fortfarande känslor kvar för honom. Men jag orkar inte fler rundor av hans destruktiva beteenden och att ständigt vakta mina gränser.

    Någon med erfarenhet av detta? Vad kan jag liksom förvänta mig? OM han nu nått insikt. Det kan man ju inte riktigt veta heller.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.