Hej!
Jag vill först av allt säga att du är så stark och kommer ta dig igenom det här. Jag var med under hela processen av mina föräldrars skilsmässa och känner igen exakt allt du säger.
Min pappa var i exakt samma situation som du var i. De bråkade, kom aldrig överens och gjorde aldrig något själva. Tillslut var det som två främlingar i samma hus. Min pappa berättar i efterhand att kärleken försvann bara efter några år. Från att säga godmorgon och sova i samma säng till att han fick sova i ett separat rum från oss andra. Han kände sig väldigt ensam och hade ingen annan vuxen att prata med. Det var där jag ställde upp och blev den min pappa litade på och pratade ut. Kan inte nämna hur många nätter han har bara lagt sig ner och gråtit då ingen förstår ensamheten man kan känna sig efter skilsmässan. Har fått sitta i flera timmar och pratat med han. Efter ett tag började han må bättre. Han började hitta sig själv och började gå på danskurser. Genom det har han börjat socialisera sig själv och hittat något han själv gillar att göra. Han säger även att det är nog det bästa han har gjort, skilsmässa. Nu han kan leva hur han själv vill, och kan göra vad han tycker är kul utan att behöva tänka på någon annan.
Att ta ditt liv löser inte problemet! Du måste vara stark och finnas där för ditt barn och dig själv. Pappa har flera gånger tänkt på självmord men sagt att det är för mig och min syster han har stannat kvar. Jag är så evigt tacksam att han än finns kvar idag. Skulle aldrig ha kommit över sorgen av en mina föräldrar tog sitt egna liv.
Om jag var du skulle jag försöka flytta tillbaks hem till ens föräldrar eller bo tillfälligt hos någon kompis. Ansöka till flera olika jobb tex städerska. Jobba din väg upp ifrån det. Jag hoppas att allt löser sig för dig va stark❤️❤️
