Pink Gotavu
Skapade svar
-
jag har såna fruktansvärda skuldkänslor för detta men inget kommer nånsin bli bra om denne är i livet. Hen förstör de andra familjemedlemmarnas liv, och därmed påverkar min psykiska hälsa. Det går inte att prata med denne, jag har försökt, vi har en ”bra” relation och jag är den enda som hen tycker om , därför har jag såna fruktansvärda skuldkänslor och varje gång vi ses så håller jag på att nästan börja gråta när jag ser in i hens ögon, för jag har då dagen innan bett till Gud med knäppta händer att denne ska ”försvinna” totalt smärtfritt jag önskar inte lidande på något jävla plan! Men jag mår som ni kanske förstår inte jättebra av mina tankar och böner. Jag skulle såklart aldrig döda personen i fråga, jag är absolut inte nån psykopatisk mördare. Men kan nån förstå hur jag känner? har såna fruktansvärda skuldkänslor och har nära till gråt hela tiden. skulle så gärna vilja bolla det här med någon anonymt här, vågar inte ta upp det med någon på psykiatrin eller i min närhet.
Holy shit, det är som att du har förutspått mitt svar på en av trådarna som handlade om sexuella övergrepp som barn. Vi delar exakt samma situation. Dock har jag inga starka skuldkänslor (av att föreställa hans plågsamma död) mot min ena förälder som utsatte mig för sexuella övergrepp, som du kanske kommer märka från nämnd tråd.
När jag var nio år blev jag utsatt för sexuella övergrepp och våldtäkt. Min förövare var en anställd på skolan. Det började med att han startade en kontakt med mig. Jag satt oftast ensam på rasterna och han såg mig förmodligen som ett lätt offer. Han sa att han ville visa mig något och tog med mig till toaletterna, som i huvudbyggnaden låg avsides, en trappa ner. Han låste och drog ner byxorna och visade sitt könsorgan. Detta fortsatte typ varje dag i en vecka ungefär. Sen ville Han se mig naken. Jag kände mig skyldig att göra det eftersom att han varit så snäll mot mig och pratat med mig. Han onanerade till synen av mig naken. Detta fortsatte ett tag sen skulle han röra vid mig. Först var det bra liksom överkroppen men skulle han förstås tafsa på rumpan och snoppen också. Jag vågade inte göra motstånd dels då han ju var mycket större och äldre, dels för att han hotat med att göra mig illa om jag ens försökte. Detta pågick också ett tag, sen kom det värsta. En dag hade han med sig en röd handduk. Det kommer jag ihåg med klarhet. Han bad mig klä av mig och lägga mig på mage. Jag hörde klart och tydligt att han tog av sig sina byxor. När han penetrerade mig var det det värsta jag varit med om. Smärtan jag upplevde går inte ens att beskriva. Efteråt kunde jag inte ens gå, utan låg kvar i flera timmar. När jag kom hem efteråt så skyllde jag mina smärtor på att jag ramlat ner från ett träd. jag vet inte om han tyckte synd om mig när han såg mig gå med såna smärtor, men han lät mig vara ett tag iaf. Sen blev det ”bara” beröringar igen. Fruktansvärt obehagligt, men bättre än den våldtäkt jag tvingades genomlida. En gång höll vi på att bli upptäckta. Eller vi och vi, det var naturligtvis han som begick brottet. Vi stod båda nakna på toaletten och då bankade en av hans kollegor på dörren. Dom tyckte väl att hans ständiga besök där nere blev för mycket eller nåt. Han klädde på sig snabbt som bara den. Öppnade försiktigt. Hur hans kollegor inte såg en naken pojke därinne där han också varit är ett mysterium för mig, eller så såg dom mig och bara ignorerade det helg och hållet. Jag stod där inne länge minns jag. Naken och rädd. Sen försvann han ett bra tag. Det måste ha varit minst en månad. Då visste jag inte att jag blivit utsatt för flertalet brott och att han kanske åkt i fängelse. Jag var nog så pass hjärntvättad att jag faktiskt saknade honom. Inte övergreppen förstås men det sällskap han givit mig. När han kom tillbaks så tvingade han mig att suga av honom. Smaken känner jag än idag. Det var bland det vidrigaste han tvingade mig att göra. Men han tyckte om det och detta blev det vi gjorde det sista veckorna. Sen försvann han för gott. Om han faktiskt åkte dit eller om han bara flydde för att han kände att han var nära att bli fast vet jag inte. Jag minns att jag var alltför rädd för att berätta för någon. Skam fanns där också. Om det kom ut skulle jag ju bli mobbad för resten av mitt liv. Till denna dag lever jag med den skammen. Med ångestattacker, mardrömmar, minnesbilder från övergreppen och en rädsla. Jag känner skuldkänsla att jag inte berättade för någon. Tänk om han var på fler barn. Hade jag berättat så hade han kanske åkt fast tidigare och åtminstone några barn hade blivit skonade från det där monstret. Min barndom blev bara en enda teater. Från morgon till kväll spelade jag en glad pojke utan några som helst bekymmer. Jag trodde att jag gjorde mamma och pappa en tjänst att inte berätta vad jag blev utsatt för. När jag var runt 11-12 så började dom bråka mer och mer. Att berätta då var ju omöjligt. Sen skilde dom sig sig när jag var 13. Jag övertygade mig själv att dom skulle bli arga och skrika på mig om jag ens försökte säga nåt. Jag har bärt på det här tills nu. Ni som läser detta är de första som får veta det här. jag vet inte hur aktivt det här forumet är i skrivande stund, men jag tycker åtminstone det är skönt att få berätta, äntligen. Även om det är på ett forum där kanske ingen är aktiv längre. En liten tyngd i bröstet släpper iaf. Tack för att ni tog er tid att läsa. Jag vet att det blev en novell typ, men jag ville vara få med så mycket som möjligt.
Har också blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn. Förövare pappa. Har föreställt hur jag mördar honom. Han har för vana att tillskriva mig en massa egenskaper, instabil, galen, våldsam, ondskefull. Allting som jag har bevittnat sedan jag var liten, som kan ruinera hans hjältedådiga image (som han hela tiden frenetiskt försöker upprätthålla med lögner och förtal mot mamma/mig för att rikta uppmärksamheten bort från sig själv) förnekar han, och skyller på att jag fantiserar, att det är omöjligt att barn har ett eget omdöme. Ja, han har fräckheten att svartmåla och trycka ner mamma, håna hennes slitna utseende, påstå att hon är hysterisk. Men gud, han lägger sitt ansvar på henne, beter sig som en arbetslös gigantisk parasit. Ja, tillbaka till ämnet, när jag var i den åldern man gick i förskola, så satt jag jämt i hans knä när han spelade framför datorn. Många gånger har han slingrat sin hand under min tröja och smekt mig. När jag sagt ifrån och puttat bort hans hand fortsatte han bara, han ryter på mig efter jag har boxat honom ett tag. Vad jag kommer ihåg så har jag alltid ryggat tillbaka av det och blivit tyst och lydig. Hur ska man säga, vår familj tillhör den kulturen där barn ska bli uppfostrade att lyda blint på sina föräldrar. Han har för vana att darra/skaka sitt ben, och uppmuntrat mig att sitta på hans ben, jag var så förbannat omedveten, till och med när jag fick fkn reaktion av det. Han sa till och med att han ville hjälpa mig men synd att det var olagligt. Wtf brinn i helvetet. Dessutom, vilken egoistisk person låter sitt eget barn gå hungrig?? Han ligger i sängen mitt på dagen och vill inte röra på sig när jag tjatar om att jag är hungrig. Tillslut börjar jag bli grinig och sätter mig på hans mage och studsar på honom, landar på hans könsorgan, han ber mig göra det igen. Jaha, ska jag stycka alla hans limbs och be honom att äta upp det då också? Okej jag har babblat en massa, vill bara säga att du inte är ensam, har inte heller berättat om mina äckliga upplevelser för någon. (Känner att min själ är nedsmutsad, hatar alla också av en anledning, antar att jag får leva med den här känslan tills jag dör)Men om du vet vad han, kräket, föredetta anställd på din skola, heter… så blir det som att vi kan hjälpas åt att annihilera pedofiler tillsammans. (Har för vana att uttrycka mig lite explicit men har inte så mycket som trampat på en myra). Ska träna upp på att skriva hatkommentarer, för kräkets skull.
Fan har börjat få flashbacks igen, trodde den perioden var över, iaf ta hand om dig så att du orkar eh är det bara jag som vill hämnas?
Typisk reaktion från en läkare, jag berättade också att jag hade självmordstankar men inga planer. Dröjde inte länge innan jag blev remitterad till en psykolog. Nu har det nästan gått ett halvt år sedan första träffen hos psykologen. Han är också runt 60. Vid varje träff frågar han i princip samma fråga; vad planerar du att göra i framtiden?
Det var en jävligt irriterande, motbjudande fråga. Ska dock gå på en rehabilitering på våren, men det är ju mer än tre månader till dess. Vad fan ska man göra under tiden?? Jo gå på fysioterapi med fyra veckors uppehälle emellan.
Men men, fick antidepressiva utskrivet av en läkare för ett par veckor sedan. Den gjorde mig spyfärdig. Läkaren gav mig sedan tre alternativ: pröva nya antidepressiva, ta sömntabletter eller avvakta helt och hållet. Det var den hjälpen jag fick.
Det är högst sannolikt att hjälp från en psykolog mynnar ut produktivare för dig till skillnad från mig (som tydligen inte har depression) om du pratar med en psykolog. Det är ju premissen för att få antidepressiva utskrivet, att samtala med en psykolog alltså.