Jag förstår dina känslor. Jag själv känner inte mig varken älskad eller behövd, under hela min livstid har jag försökt göra alla glada och nöjda, och själv har jag alltid velat vara lycklig men med åren har jag orkad mindre och mindre och alla mina försök att berätta vad jag känner inne för dem nära människor får jag bara kommentarer att jag ska vara lycklig- har ju familj, hem, arbete, så borde sluta bli ledsen ..så det blir enklare att lotsas att allt är bra och verka glad men det gör att jag sjunker in i djupa depression mer och mer , om tidigare kunde jag klara av mina mörka stunder så nu för tiden får jag oftare svårt att andas när det blir värst och det känns som att jag fryser och skakar samtidigt…vill skrika så högt men kväver det för jag har alltid folk runt om mig…visst alla i min familj eller nära människor säger att vi älskar dig men det känns mer att det är en vana att säga det till dina familje medlemmar och inte mena det på riktigt…känner mig hopplös , har ingen som jag skulle kunna prata så att man förstår vad jag känner…
