Ser ingen mening med att leva

[Purple Rygysi]

Som rubriken säger.

Kämpat mig igenom det mesta men ser ingen mening med att fortsätta. Känner mig oälskad och obehövd. Tänker ofta på självmord, ibland tänker jag att ta mitt eget liv skulle få folk äntligen att reagera. Känner mig mest känslolös.

[Azure Difolo]

Jag förstår känslan helt. Jag kan inte säga att jag har något som hjälper men jag kan säga såhär. Jag förlorade min bästa vän för inte alls länge sedan och det har rivit ett hål i hela mig. Jag orkar knappt ens röra mig ibland sorgen tar över allt.

Hur du än känner så hoppas och tror jag att du inte vill att dina närmaste ska känna den känslan jag kände. Den händelsen har lett till att jag nu var dag funderar på att bara ta mitt liv. Det är en ond cirkel. Så snälla för om inte din egen skull fortsätt försöka få hjälp för alla som bryr sig om dig. Jag vet det känns som att alla tar en för givet att ingen bryr sig men jag lovar och svär att det inte är sant.

 

Snälla ge inte upp

[Pink Cikubi]

Jag förstår dina känslor. Jag själv känner inte mig varken älskad eller behövd, under hela min livstid har jag försökt göra alla glada och nöjda, och själv har jag alltid velat vara lycklig men med åren har jag orkad mindre och mindre och alla mina försök att berätta vad jag känner inne för dem nära människor får jag bara kommentarer att jag ska vara lycklig- har ju familj, hem, arbete,  så borde sluta bli ledsen ..så det blir enklare att lotsas att allt är bra och verka glad men det gör att jag sjunker in i djupa depression mer och mer , om tidigare kunde jag klara av mina mörka stunder så nu för tiden får jag oftare svårt att andas när det blir värst och det känns som att jag fryser och skakar samtidigt…vill skrika så högt men kväver det för jag har alltid folk runt om mig…visst alla i min familj eller nära människor säger att vi älskar dig men det känns mer att det är en vana att säga det till dina familje medlemmar och inte mena det på riktigt…känner mig hopplös , har ingen som jag skulle kunna prata så att man förstår vad jag känner…