Jag är 35 och hade lika gärna kunnat vara den som skrivit ditt inlägg. Enda skillnaden är att jag aldrig haft några relationer av något slag vilket inte är så konstigt med tanke på hur svagt mitt intresse för socialt umgänge har varit. Har egentligen inte ens velat involvera någon annan i mitt patetiska liv. Det känns jobbigt när man inte ser fram emot saker andra anser är roliga: fester, resor etc. Helst hade jag stannat hemma och undvikit alla men då känner jag mig istället som en värdelös person av den anlednigen.
Känner också helt igen tankarna med att råka ut för en “olycka” eller bara “försvinna” ute till havs eller något för att jag inte vill att mina föräldrar ska tro att det var deras fel på något vis. Men antagligen kommer jag bara fortsätta leva som en zombie tills jag dör i min ensamhet
