[Olive Regado]

Hej!
Jag vet inte om tråden är aktiv längre, men jag vill bara säga att jag slukade allt ni skrivit och känner igen mig så mkt i det ni skriver, på gott o ont. Vill gärna skriva av mig och kanske kan få ngr råd av er som känner igen er.
Är i 40-års åldern och växte upp själv med min mamma sen jag var 4 år, pappa träffade en annan. Har en 7år äldre halvbror som jag aldrig vuxit upp med, så jag är ensambarn. Min mamma är strax över 70 och jag kan känna att de sista 10-13 åren har allt blivit värre, eller så är det jag som kommit till insikt med att det inte är mig felet ligger på:/ Men jag tror det blivit värre med hennes ålder.
Mamma är fosterbarn och kom till de snällaste föräldrarna när hon var 5år och blev väldigt bortskämd då hon var deras ensambarn, men antagligen mkt trauma i ryggsäcken såklart.

Som yngre höll jag alltid mamma bakom ryggen o försvarade henne då jag kunde höra kommentarer från bla pappas håll om att “mamma alltid är så sur och det går inte att prata med henne om nånting utan att hon brusar upp o rusar iväg”. Från mamma fick jag höra “att du är lika sur som din pappa” “du är alltid så odräglig när du kommer hem från honom på söndagarna” och om vi bråkade hotade hon alltid med “nu ringer jag pappa så kan du flytta dit” och det kändes obehagligt som liten såklart.
I mellanstadiet började mamma sminka mig “för jag såg ju så blek o glåmig ut” som hon sa.
I övre tonåren gjorde hon sig alltid osams med mormor/morfar, kunde vända på klacken när vi var på middag hos dom o bara smälla igen dörren o inte höra av sig på flera månader, utan allting fick gå via mig som nån jävl mellanhand, och där höll jag också mamma bakom ryggen då dom beklagade sig över vad felet med henne är så fort vi ifrågasätter henne. Och jag hade inte en tanke på att hon var felet, det är ju min mamma!

Precis som många av er skriver så är det blickarna, minspelet, sättet hon säger saker på, hur aggressiv hon kan bli och sen bara slänga på luren o gå under jorden tills en annan skall höra av sig, o sen ska allt vara precis som “vanligt” för man vill ju inte prata om obehagliga saker:/ Hur alla andra ser ut, vad dom har på sig och höja sig själv till skyarna. Att man får tassa på tå för man inte vet hur dagsformen är om man ringer till henne för o önska trevlig helg, som gör att man får ont i magen över att ens lyfta luren o höra massa skit om hur hennes liv är, o sen bara få en syrlig kommentar när jag berättar ngt roligt jag varit med om, ja om hon ens lyssnar på vad jag säger.
Råkade visa min FB-sida för många år sedan då hon undrade över mina gamla klasskompisar, och får höra hur “billig” jag ser ut på en bild med en urringad tröja, som absolut inte var ngt speciellt över:(

2010 separerade jag med min dåvarande sambo efter 15år, vi träffades ganska ungt, och som min mamma höll mkt av. Vi hade vuxit ifrån varandra och jag ville ha ut mer av mitt liv, men min dåvarande sambo pratade tyvärr i början väldigt illa om mig med min mamma som såklart sög åt sig allt han sa, utan att säga ett ljud till mig förrän den dagen jag fick tillträde till min första egna lgh, då ringde hon mig till jobbet och sa “Lycka nu till med din lgh, för nu skall du väl ut och HORA” och sen slängde hon på luren. När jag nu skriver det så förstår jag faktiskt inte vrf det var jag som efter 6 månader tog kontakt med henne:/ “men det är ju min mamma” tänkte jag ju om igen. Så jag överraskade på min mormors kalas att komma dit när hon inte visste om det, och det var ju inte så populärt när hennes sambo var med, men hon gick en promenad med mig, men det var knappt jag fick ett förlåt, bara en ursäkt typ o sen skulle det vara som vanligt igen. Men detta är ngt som sitter djupt hos mig, hur hon kunde säga så utan att ens prata med mig om vad mitt ex sagt då jag inte ens hade träffat ngn annan när vi gick isär.

Sen har det bara rullat på under åren med kommentarer o gliringar som kommer o går/ursäkter som aldrig kommer/saker hon aldrig sagt som hon säger, och mammas sambo har ibland när jag hälsat på frågat mig lite tyst “varför är hon alltid så arg?” och jag svarar med att hon mår inte bra o att det går ut över alla andra, och då är det mig som hon typ bara har, eller honom som hon bor med. Och hennes gubbe är den snällaste man kan tänka sig, och jag tycker så synd om honom som får stå ut med detta typ varje dag, jag bor ju ändå 1,5h därifrån som tur är. Hon hade en barndomsvän som hon säger har vuxit ifrån henne, men jag vet att så fort ngn ifrågasatt henne så vill man inte ha med personen o göra, o det är jag rätt säker på även är detta fallet:/ Hon har inga nära väninnor utan det är hon o gubben samt deras hund.

Jag hade ett längre förhållande med en kille under flera år där vi bodde tillsammans, men blev singel 2018 fram tills förra året då jag träffat min livskamrat/soulmate som jag väntat på i hela mitt liv känns det som:) och som jag mår fruktansvärt bra med:) Har pratat med honom om min mammas beteende och har inte sagt så mkt till min mamma heller, eftersom jag vet hur hon reagerar på när jag mår bra. Det kommer även ta lång tid om hon ens skulle vilja träffa honom som hon säger, eftersom han är engelsman och pratar engelska vilket antagligen får henne ännu mer ur sin “comfort-zone”. Hon har däremot kommit med spydiga/bittra kommentarer på tfn om hur vi haft det på weekend-trippen som hon då sett på min Instagram, samt ifrågasatt “hur man kan lita på ngn man träffat på nätet” och som hon då sitter o bildar egna fantasier om i sitt huvud:/
Mammas gubbe firade stor födelsedag nu i maj och samtalet som kom ngr dagar innan från henne var ju att “bara så du vet är det bara DU som är bjuden, och ingen ANNAN” det hade jag ju på känn men det känns ledsamt ändå:( Mammas sambos 2 barn hade sett oss på instagram o undrade vrf jag inte hade med min pojkvän som verkade så trevlig när jag själv kom till kalaset, och jag svarade att min mamma inte ville han skulle komma, och det tyckte dom var jäkla dåligt sa dom till mig. Jag höll god min hela middagen som var på restaurang, och det kändes bra då jag kunde sitta med andra o ha trevligt utan att prata med min mamma, fram till att dom bjöd på tårta i sitt hem för de som ville, men då tackade jag artigt för mig o skulle bara hämta hans present i min bil o sen åka hem, och då tog det ju hus i helsike när mamma följde mig till bilen, hon kunde inta bara låta det vara på hans stora dag utan började tjafsa med en gång om vrf hon inte ville han skulle komma osv, och då kunde jag inte hålla käft utan sa precis vad jag tyckte o tänkte om allt, och hur hon tidigare betett sig emot mig med gamla relationer och att jag kan inte prata med henne på tfn utan att tassa på tå osv. Det var även mors-dag denna helgen o jag hade köpt en fin present till henne, men den ville hon ju inte ha! Men jag slängde in den i deras bil o sa “att jag tänker alltid på dig” och sen körde jag hem o kommer antagligen inte höra ett ljud på väldigt länge, och nu har jag bestämt att jag kommer aldrig mer krypa för henne, det är slut nu för jag orkar inte:/ Det tar så jäkla mkt energi:/

Jag har tagit bort mitt röstmeddelande på mobilen så hon kan sluta prata in elaka kommentarer, är ändå bara hon som använder det idag. Funderar på om jag skall blockera henne från Instagram, hade ni gjort det? Tycker samtidigt det är synd, men det ger kanske bara mer eld för henne att sitta o analysera mitt liv. Sen fyller hon år om ngr veckor, står i valet o kvalet om jag ens skall skicka ngt till henne, med tanke på hur hon betett sig:/ Men jag är samtidigt av den uppfattningen att jag tänker vara precis som vanligt eftersom jag inte har gjort ngt fel, utan det är hennes sjukliga beteende, och vill inte få i bakändan att jag inte uppmärksammade henne. Usch det är så svårt:(

Har bokat boken ni tipsade om, så den skall jag hämta i veckan o börja läsa 🙂