Fint sagt.
mest smärtsammaste just nu är att min farsa inte finns längre, han kunde jag alltid ringa till om vad som helst.
Och att jag inte passar in i samhället, som att jobba 8-17, kollegor och sånt. Känns som jag är dömd till evig ekonomisk stress, typ fattigdom. Av nåt som jag själv åsamkat mig själv genom att ta slut på mig själv för tidigt i livet genom jobb, studier, och massa annat, samtidigt. Å nu står man i skuldberget som bara växer, drömmarna faller allt längre bort, suddas snart ut. Vågar jag ens ha nya drömmar? Eller kommer det bara bli ett till framtida misslyckande! – ja, det är så tankarna går. Hur många gånger ska jag orka kliva upp från mörkret? Har varit så här sen 2013 typ. Med slag på slag på slag, 2 olika typer av trauma på 2 år (numera bearbetade) har minnesförlust (där vissa minnen fallit bort) efter jag gick in i väggen (2015), men varje gång så lyckas jag stiga upp mot ljuset, med nytt hopp, för att sen ta emot nästa skit. Så nåt hopp (om framtiden) vågar jag inte ha längre, försöker, men varför ska jag, egentligen?
Hjälper att prata med någon, någon som inte vet vem jag är. Tack för att du finns <3
