Kan inte tänka klart

[Indigo Mubute]

Alla problem hopar sig, nu är bägaren fylld. Snart sprängs jag inifrån.

Har ADD, Asperger och utmattning. Är jätte stresskänslig. Har fått sjukpenning pga detta, och förnyad sjukskrivning. Är jätteorolig nu för att det blir glapp i utbetalningar gör att jag inte förstod att jag själv skulle skicka in intyget till försäkringskassan. Om det blir glapp så förlorar (tror jag) mitt bostadstillägg vilket skulle innebära att jag måste ansöka igen vilket har sin handläggningstid.

dessutom, min farsa är död sen 1år tillbaka, min morsa har nyligen fått demens. Är i 30 års åldern och varit sjukskriven i över 5 år. Kan inte studera längre, och det yrket jag pluggade till skulle jag inte klara av i längden iallafall. Så det känns som om min dröm dog. Att en del av mig dog, och all tid jag lagt ner på plugg är nu bara meningslöst.  Allt känns så övermäktigt. Är nog kört för mig. Så känns det. Vet ej hur länge jag orkar mer…

nåt hopp nån?

 

[Indigo Fijylo]

<3 Åh, det är mycket på en och samma gång, förstår att det är övermäktigt, fina du!
Jag tänker en sak i taget.

Om jag vore dig hade jag lagt studierna åt sidan just nu (förstår att du tvingats till det och inte att det är ett frivilligt val på så sätt), när du behöver bli frisk från utmattning och bearbeta allt det som hänt/händer med föräldrarna först och främst.

Tid finns för det andra senare. En ocean av tid finns för det. Studera kan man göra fram till man blivit pensionär – om man vill. Även att gå in på arbetsmarknaden kan man göra senare. Allt har sin tid.

Jag tror det jätteofta är så att jättemånga tvingas göra saker och vara med om smärtsamma händelser ”lite baklänges”. För vissa kommer det i ett klump på samma gång, och för andra sprids det ut över hela livet.

Orkar du säga vad som exakt är det absolut smärtsammaste i ditt liv just nu? <3

[Indigo Mubute]

Fint sagt.

mest smärtsammaste just nu är att min farsa inte finns längre, han kunde jag alltid ringa till om vad som helst.

Och att jag inte passar in i samhället, som att jobba 8-17, kollegor och sånt. Känns som jag är dömd till evig ekonomisk stress, typ fattigdom. Av nåt som jag själv åsamkat mig själv genom att ta slut på mig själv för tidigt i livet genom jobb, studier, och massa annat, samtidigt. Å nu står man i skuldberget som bara växer, drömmarna faller allt längre bort, suddas snart ut. Vågar jag ens ha nya drömmar? Eller kommer det bara bli ett till framtida misslyckande! – ja, det är så tankarna går. Hur många gånger ska jag orka kliva upp från mörkret? Har varit så här sen 2013 typ. Med slag på slag på slag, 2 olika typer av trauma på 2 år (numera bearbetade) har minnesförlust (där vissa minnen fallit bort) efter jag gick in i väggen (2015), men varje gång så lyckas jag stiga upp mot ljuset, med nytt hopp, för att sen ta emot nästa skit. Så nåt hopp (om framtiden) vågar jag  inte ha längre, försöker, men varför ska jag, egentligen?

 

Hjälper att prata med någon, någon som inte vet vem jag är. Tack för att du finns <3