Red,
Tack för att du svarat! Det betyder jättemycket för mig! Att veta jag inte är ensam..
Är fortfarande väldigt smärtsamt, gråter hela tiden. Men idag har jag lyckat äta en smörgås och en bulle.
Är också mycket, mycket, mycket paranoid. Mörkrädd också. Inte rädd för min person, men bara känslan. Obehag.
Jag tror inte längre jag ska dö (förutsatt att inte någonting ännu värre händer, förstås), utan mer att.. jag ska försöka hantera det här på något sätt. Hur vet jag inte. Om jag kommer över det tror jag inte. Det kommer nog vara med mig hela mitt liv. Vet inte heller om jag ska bo kvar eller inte. Dte är tråkigt för jag tycker om lägenheten i sig väldigt mycket (jättevacker gammaldags!) och att jag har väldigt tur med att ha ganska låg hyra för storleken vilket gör att jag precis har råd att bo i den här storleken.Men samtidigt känner jag att jag börjar avsky den här jävla staden mer och mer (storstad). Arroganta människor.
