Hej,
Jag är en tjej på 52 år som länge har trott att jag var deprimerad men enligt en läkare på Vårdcentralen lider jag av panikångest. Jag fick remiss till psykolog och har träffat hen åtta gånger nu. Hen talar om för mig att det är inget fel på mig. Mitt stora problem är mina skuld- & skamkänslor, att jag inte duger. Mobbingen i skolan och att bli kritiserad av pappa är grundläggande orsak. Jag har inga vänner eftersom jag har svårt att lita på någon. Jag har jobb men går med ständig oroskänsla att göra fel och få utskällning (vilket jag ofta får av pappa). Jag kommer bra överens med mina arbetskamrater men pratar inte så mycket med dem. Jag är rädd att de upptäcka hur ensam jag är. Jag vill verkligen inte känna så. Mitt stora problem är att jag ”har ett stort sår” inom mig som aldrig vill läka. Jag vill träffa andra som har det som jag, som förstår mig. Men hur gör jag det, tacksam för tips! Tyvärr får jag ingen hjälp av mina föräldrar och syskon.
