Panikångest i över 30år….

[Green Qecuri]

och ingen lätt variant heller. Har gått gruppterapier och enskild, kuratorer och psykologer plus att jag jobbat mycket med mig själv vilket är den svåraste biten tycker jag, går på distans kbt om panikångest nu och har gått om oro. Jag tyckte mig bli bättre tills mina föräldrar gick bort, sen har det blivit värre igen plus att jag har en storasyrra som inte vill veta av mig, utan anledning. Jag känner mig ensam och inte älskvärd, för då skulle jag haft sällskap idag. Själv är jag kille och 52år.

[Indigo Bykale]

Hej vännen. Det är ju jobbigt. Men klart att du är älskvärd . Sällskap kommer nog förr eller senare. Kram

[Purple Johyga]

Hej,

Jag tror att jag förstår dig lite grand. Det måste vara fruktansvärt utmattande.

Har panikångest till och från sedan ett år tillbaka ungefär och känner mig ganska urlakad bara av den tiden. Har haft svårt att lyckas med någon förbättring genom kbt. Bättre med terapi hos psykolog, men de sista dagarna har inget “knep” hjälpt. Och då funkar ju inget annat i livet heller……

Förstår att du har det ännu värre än så, och lider med dig. Hoppas du kan bry dig om dig själv så att du mår så bra som möjligt. Du är värd att må bra!

/Lo

[Green Geminy]

Hej,

Jag är en tjej på 52 år som länge har trott att jag var deprimerad men enligt en läkare på Vårdcentralen lider jag av panikångest. Jag fick remiss till psykolog och har träffat hen åtta gånger nu. Hen talar om för mig att det är inget fel på mig. Mitt stora problem är mina skuld- & skamkänslor, att jag inte duger. Mobbingen i skolan och att bli kritiserad av pappa är grundläggande orsak. Jag har inga vänner eftersom jag har svårt att lita på någon. Jag har jobb men går med ständig oroskänsla att göra fel och få utskällning (vilket jag ofta får av pappa). Jag kommer bra överens med mina arbetskamrater men pratar inte så mycket med dem. Jag är rädd att de upptäcka hur ensam jag är. Jag vill verkligen inte känna så. Mitt stora problem är att jag ”har ett stort sår” inom mig som aldrig vill läka. Jag vill träffa andra som har det som jag, som förstår mig. Men hur gör jag det, tacksam för tips! Tyvärr får jag ingen hjälp av mina föräldrar och syskon.