Jag har gjort en hel del dumma saker redan från tidig ålder och har varit väldigt stökig när jag växt upp. Jag fick inte umgås med vissa i min klass för deras föräldrar för att jag var så stökig, redan som liten blev jag dömd och folk hade sina fördomar om mig. De vet inte ens vem jag är. Jag vill att alla ska må bra oavsett om jag känner personen eller inte men jag har aldrig känt att jag hör hemma nånstans för alla kopplar bort mig. Jag började hålla på med droger för att dämpa min ångest och nu har jag varit ren i 1 månad men jag har aldrig mått så här dåligt, jag har ångest varje dag och gråter till sömns varje kväll. Jag har ingen att prata med. De kompisar jag har säger att de finns för mig men ingen bevisar det alltid korta svar och frågar inte om jag vill göra saker och de döljer saker som fester och liknande ifrån mig. Jag är trött på alla fördomar om mig jag är trött på att vara utanför hela tiden på grund av vem jag var förrut. Ja jag mår inte bra och jag har tröttnat på att svara att jag mår bra, jag klarar inte av att hålla masken längre. Jag är trött på att tänka är det mig det är fel på? Är det jag som inte är normal? Varför vill ingen vara med mig? Varför säger dom att dom tycker det är kul och ses och att vi borde ses oftare om de nästa gång händer något inte ens tänker på mig! Är jag så jobbig? Jag orkar inte längre, jag klarar inte av snacket som snackas bakom min rygg. Jag orkar inte längre höra att folk inte vågar prata med mig ifall de säger fel saker och jag blir arg. Jag är trött att på att höra att allt blir bra. Jag är trött på att höra att han/hon inte bjöd dig för att de inte litar på dig. Jag är trött på att höra att det var jag som snodde telefonen som man tappat bort för att man är för full. Jag är trött på att folk tror att jag är den jag var för 5 år sedan. Jag är trött på att folk kallar mig för korkad, dum, invandrare, tjockis, mongo, kriminell, svin, förstör för alla som arbetar. Jag har en sak o säga till er som snackar så fucking mycket skit! Jag har jobb, jag har inte gjort ett allvarligt brott på fem år, jag vill aldrig slåss, jag har aldrig gått på bidrag. Folk förändras och det har jag gjort! Men ändå hatar folk på mig och ändå står jag där ensam fast jag blivit den person som jag alltid velat vara, den lugna snälla personen.
