Hur ensam man är igentligen, har sambo, 2 hundar, kollegor osv. Men känner mig endp sjukt ensam. Har verkligen ingen att dela mina tankar och funderingar med.
Varför är mina föräldrar som dom är? Varför blev det som det blev? Varför försvinner aldrig grubblandet över det som hänt? Varför lärde aldrig mamma och pappa mig vikten av att borsta tänderna eller hålla ordning och reda? Varför fick jag aldrig lära mig att betala räkningar innan jag flyttade hemifrån? Varför var det ingen som pratade öppet och normaliserade menstruationen? Varför pratade ingen blommor och bin? Varför blev jag aldrig introducerad i sminket värld? I modets värld? Varför köpte aldrig mamma en BH till mig eller förklarade varför man skulle ha en och vikten av att ha en? Varför sa aldrig pappa att han älskade oss? Eller varför sa aldrig mamma det? Varför kom det gliringar om man blev kär i nån? Varför tappar jag kontakten med familj och gamla vänner? Varför kommenterar mina föräldrar min vikt och kropp vid vuxen ålder? Speciellt när man ses kanske 1 gång om året.
Spnt här dyker upp i mitt huvud väldigt ofta. Ifrågasätter ofta mig själv men ibland så börjar jag tvivla på min egen barndom. Vad fick jag igentligen lära mig?
Så många frågor och så lite svar.
